Sorg

Jag vaknade med tårar i ögonen och en enorm sorg i hjärtat.
Kanske är ett dåligt omen att jag måste gråta, skrika och vara förtvivlad? Att jag måste böna och be för att du ska öppna ögonen?

Vi har lovat varandra saker, löften som jag alltid sett en ära i att hålla. Men de löftena verkar inte betyda något för dig. Lättsamma, oviktiga löften till andra verkar väga tyngre.
Hur länge trodde du att jag skulle acceptera det? Hur länge trodde du att du lättvindigt skulle kunna parkera mig längst ner på listan av prioriteringar?

Varför måste jag böna och be för att du ska komma hem?