Minnen

Det är oundvikligt att tänka tillbaka på gamla minnen när tragedin slår till, för i våra ögon så är det precis vad detta är, en tragedi.
Jag tänker på alla minnen mest hela tiden, bilder av Liten snurrar runt i mitt huvud mer eller mindre konstant och jag mår fysiskt illa av hålet han lämnat efter sig.

Jag minns första gången jag såg honom, när han va så lite att han rymdes i min hand, på Öbacka Djurhem utanför Härnösand. Han va så liten, så rädd!
Jag lyfte upp honom och han kurade in sig mot min hals, och där låg han medan vi gick runt och hälsade på alla de andra katterna och gick på en rundtur.
Han såg förtvivlad ut och höll sig fast för allt vad livet bar när jag skulle lämna tillbaka honom till hans surrogatmamma.
4 veckor senare körde jag tillbaka dit och hämtade den denna lilla, rädda och så himla söta kille. Det va en septemberdag 2009.

Han såg upp till Nisse från dag ett. Tog efter allt som Nisse gjorde och tydde sig verkligen till honom. Nisse blev hans trygghet, hans förebild och det färgade Litens eget beteende, han visste ju hit Nisse gjorde för att få som han ville.
Men näst efter Nisse så va det matte som gällde, och att kramas ordentligt med matte va alltid välkommet, för kramas gjorde han! Han höll sig fast i min axel och  puffade på mina glasögon eller tvättade mitt hår.

Han älskade att ligga på nackstödet i soffan, och jag skulle gärna luta mig tillbaka mot honom som om han vore ett nackstöd. Om jag inte gjorde det så hände det att han sträckte ut en tass och tog tag i min axel för att dra mig försiktigt mor honom.
Han va en riktig kelgris!

Varje kväll när jag skulle gå och lägga mig kom han som ett skott, innan jag hunnit blinka satt han på sängen och väntade på att jag skulle lägga mig tillrätta på mage med min bok, sedan snurrade han runt en massa varv över mina ben innan han slutligen la sig ner. Så lägger han tills jag skulle sova, då han flyttade ner till fotändan. Varje natt i 6,5 år har han legat på mina ben eller vid mina fötter.
Det är inte så konstigt att jag har svårt att somna nu va?

Han va busig ibland också, även om jag aldrig sett en katt som leker så lugnt so  han! Han älskade att leka med tops, men det allra bästa va solkatter eller laserpekaren. Han blev alldeles tokig av ljus som rörde sig <3
Ibland busade han med tjejerna också såklart och då i synnerhet med Nessie.
Jag har sett honom ge henne otaliga fula små tjuvnyp; ) Men han va fantastisk med tjejerna som bebisar, hade en enormt tålamod med dem och höll koll på dem så att de inte ställde till det alltför mycket.

Jag kan komma på hur många saker som helst som helt enkelt bara är Liten, min älskade svarta lilla sammetskatt, men jag kan inte skriva allt på en gång ;)
Jag fortsätter trösta mig med att han har Nisse nu, de har varandra och en vacker dag kommer vi alla att vara tillsammans igen <3

Tomrum

Allt känns så tomt, så konstigt, så fel.
Han va för ung för att försvinna nu, han hade så mycket kvar att ge, och få!
Det är för tyst här utan honom, killen som spann som ett tröskverk när man klappade honom, killen med klor som klapprade mot parketten som om han vore en liten hund, killen som småpratade precis på det sätt som Nisse lärt honom.
Det är för tyst här utan Liten...
Det är för tomt här utan dig!

Jag vet att många tänker att "visst är det trist men han är ju bara en katt" och precis som när Nisse somnade in så säger jag att där har ni FEL!
Liten va en stor del av min familj, en kär vän och en av de mest lojala katter jag någonsin haft privilegiet att få ha i min närhet. Och han valde mig!

Jag har sett Liten växa från en undernärd och rädd liten kille till en tuff herre som försöker hålla tjejerna på mattan.
Från att ha gömt sig så fort det knackar på dörren till att bli så trygg i oss och sig själv att han alltid va med när vi fick besök.
En kille som valde mig när han bara va en undernärd bebis på ett Djurhem utanför Härnösand för snart 7 år sedan, när han kröp upp i min famn och nästlade sig in så nära han kunde komma mot min hals.
Så som han fortsatte att göra till sitt sista andetag...
För så somnade han in, i min famn med mitt armveck som kudde.

Jag saknar och sörjer, försöker förstå vad som hänt, försöker acceptera att han är borta, försöker att bearbeta.
Jag vet i alla fall att han har levt ett bra liv, att han va trygg hos mig igår och att min kärlek till honom va besvarad på ett sätt som är unikt mellan en lojal katt och dess matte/husse. Jag vet att jag i alla fall alltid har gjort mitt bästa för att han ska ha det bra, och att det va det jag tvingades göra en sista gång hos veterinären igår.
Och nu kan jag bara hoppas att Nisse väntade på andra sidan, redo att stötta honom igen så som han gjorde under Liten 5 första år i livet....

Sorg

Min älskade lilla Liten har matvägrat i ett par dagar, så jag blev orolig och ringde veterinären.
Vi fick tid på en gång, gick dit och undersökte lillkillen ordentligt.
Röntgen såg bra ut men han hade en halsinfektion och lite trassel med ryggen  så veterinären satte dropp för att hydrera honom och vi diskuterade hur vi skulle hjälpa honom att komma igång igen, byta foder och sånt.
Sen kom svaret på blodprovet...
Skyhöga, rent ut sagt dödligt höga, njurvärden. Så pass höga att han högst hade ett par dagar kvar att leva.

Så jag tvingades att på stående fot besluta vad som var bäst för Liten, att han skulle få somna in i min famn där på en gång, medan han åtminstone kände sig trygg och va lugn.
Han tryckte sitt sammetslena, svarta lilla huvud mot mig och somnade in med min arm som huvudkudde.
Han låg en stund och bara gosade innan han slutligen tog ett lugnt, djupt andetag, och sen va han borta. För alltid.

I 1 år, 4 månader och 6 dagar fick Liten klara sig utan Nisse och utvecklas till sin egen herre. Nu är han tillbaka i tryggheten hos Nissekatten vid regnbågsbron <3

Jag är nog i chock tror jag, jag fattar inte riktigt vad som händer. Kan inte riktigt ta till mig att han är borta.
Det gick för fort, det va alldeles för oväntat! Jag va inställd på medicinering, kanske ta bort lite tandsten eller i värsta fall en operation av något slag, men det här? Det här kom som en blixt från klarblå himmel.
Det gör ont och känns otroligt tomt.
Tänk att en så liten varelse kan lämna ett så enormt tomrum efter sig!
Jag är förbannad, tycker att det är oändligt orättvist och önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och bara stanna ett par minuter längre med min söta, svarta sammetskatt i famnen.

Men jag kan inte göra någonting!
Jag kan bara göra mitt bästa för att acceptera, bearbeta och slutligen, gå vidare...

Vila i frid, min älskade vän, må du och Nisse ha det alldeles underbart tillsammans vid regnbågsbron.
Vi ses igen, älskade Liten <3