För snart ett år sedan fick jag den preliminära diagnosen endometrios, i januari fick jag den definitiva. Jag skrev mycket då, om hur ledsen jag va och hur dåligt jag mådde. Inte så mycket här i början, men det kom det också. Jag skrev vid mer än ett tillfälle att jag nog trodde att jag aldrig skulle bli mig själv igen! Och på vissa sätt hade jag rätt. Jag är mig själv, jag har ju alltid varit mig själv, jag kan inte vara någon annan. Men jag har blivit en annan version av mig själv, ja det är nog bästa sättet att beskriva det...
Jag har förändrats! Jag kan inte säga exakt hur, eller på vilka sätt, men jag har förändrats. Jag är inte samma person som jag va för lite mer än ett år sedan. Det kommer jag aldrig att bli heller!
Ett tag, i våras/somras, när saker och ting började kännas lite lättare att hantera, så trodde jag att jag blev "mitt gamla vanliga jag" igen. Jag hade fel! Jag försökte nog bara vara det, gamla vanliga, pigga och glada jag. Kanske va det förnekelse, kanske bara tillfällig osäkerhet, vad vet jag? Men det höll inte så länge....
Jag är kallare nu, har mer självdistans, jag tror att jag är lite mer "vuxen" och jag känner mig själv bättre. Jag mår fortfarande inte bra varje dag, jag har dagar, perioder, när jag mår fruktansvärt dåligt. Jag har dagar när livet känns helt ok, men jag är inte nöjd, jag strävar alltid efter mer. Jag har blivit mer målmedveten, lite mindre impulsiv. Om det beror på beslutet att separera, eller diagnosen, att jag fyllde 30 eller allt av det, det vet jag inte och det spelar ingen roll.
Jag vet bara att jag har förändrats! Jag är inte riktigt samma person som mina gamla vänner lärt känna, bara de få som varit med i många, många år och verkligen känner mig vet att jag innerst inne fortfarande är jag. Och min familj förstås, som har hängt med i svängarna i alla tider.
För en del kan nog förändringen tyckas negativ, för mig känns det som en naturlig del av livet och en normal följd av vad jag har gått igenom de senaste åren. En följd av alla sorger, av olika slag, som jag aldrig tagit mig tid att verkligen bearbeta. För jag är, eller rättare sagt, har varit, väldigt snabb att avfärda mig själv och sätta mig själv åt sidan.
Jag har blivit mer självisk. Jag sätter mig själv och mina behov först. Något som också kan uppfattas som negativt. Men varför, egentligen?! Om jag inte mår bra i mig själv, vad har jag då att ge andra? Inte mycket glädje i alla fall...
Ni som har läst och hängt men länge och ni som känner mig, ni känner till stor del till de största händelserna jag behöver bearbeta. Diagnosticerad endometrios, beslutet att sälja huset och flytta isär, en anhörig som fick bröstcancer i vintras och att jag saknar min familj. Jag tycker att det är alldeles tillräckligt, men det finns mer som jag inte pratar så mycket om och än mindre skriver här.
Missförstå mig inte, jag söker inte medlidande, vill inte ha sympati för sakens skull, jag försöker bara att i stora drag förklara varför jag är annorlunda nu, för det är jag! Och det har jag inte bara blivit hipp som happ.
Många långa inlägg just nu, för det är mycket som rör sig i min snurriga skalle. Och det känns lite som att det varje gång jag börjar närma mig en lite bättre plats blir nerknuffad igen. Kanske är det mitt eget huvud som skapar det, kanske en utomstående faktor, men jag gör så gott jag kan för att komma till en plats i mitt liv där jag trivs. Och jag vet att det kommer att ta tid!