Lat lördag...

Hade planerat en massa saker jag skulle göra idag; städa hallen, storstäda övervåningen, plugga matte, börja sätta ihop mitt lilla föredrag till nationella i svenska och tvätta. Det blev inte så:-S
Har varit grymt trött idag, så mer än hälften av allt jag skulle göra är ogjort... Jag har städat hallen, diskat, kört en maskin tvätt o sopat av golvet uppe, men det är allt... Resten av tiden har jag bara halvlegat i soffan och läst...

Så, imorrn måste jag städa ordentligt uppe, plugga matte, fixa svenskan och läsa naturkunskap. Dessutom måste jag köra en till maskin med tvätt, beställa min mattebok, ställa iordning bilen och beställa reservdelar till den, träna och så har jag lovat att hälsa på Elsa o hjälpa henne med en grej.

Känner mig lite irriterad på mig själv som knappt fått nåt gjort idag, men samtidigt har det varit skönt att bara slappa och läsa. Framförallt njuter jag av att läsa en bok jag själv har valt, o en bok som inte har med plugget att göra;-) Så jag antar att det fick vara  värt det, även om det innebär att jag får mer att göra imorrn och resten av veckan.

Jag har en sån där jobbigt liten down-period igen just nu... Känner mig ensam och rätt obetydlig. Antar att det har mycket att göra med allt som händer just nu, att jag sover dåligt och att det inte händer så mycket kul nu framöver som kan ta tankarna från min längtan till jul. För just nu känns det mest bara som att allt är en enda väntan, väntan på att få åka till min älskade mamma, att få umgås med min älskade släkt och familj, och förstås att få fira jul. Jag älskar julen!

Känns också lite trist att inte ha nån anledning att julpynta i år. Jag har packat ner alla mina julsaker, vi hoppades ju att vi skulle få huset sålt redan nu i höst, så jag har packat ner en massa saker som inte används.
Jag kommer nog att packa upp en del av det, lite julpynt måste man ha. En stjärna i köket, nåt mysigt i sovrumsfönstret och kanske en ljusstake i vardagsrummet, mycket mer än så blir det nog inte...

Att känna sig ensam i ett förhållande är verkligen inte kul. Att känna att man inte har någon att ty sig till när man lever tillsammans med en annan människa är en hemsk känsla som jag verkligen inte önskar någon att få uppleva. Jag vet att det inte kan va lätt för honom heller, och rent rationellt så fattar jag att han gör så gott han kan, men ibland är det svårt att inte känna sig besviken när ensamheten och hopplösheten kryper sig på.

Men, men, sånt är livet just nu, o det blir bättre någon gång, det vet jag!