Jag tänker alldeles för mycket! Igår kväll när jag skulle sova började tankarna snurra, till slut va jag gråtfärdig och kände mig helt betydelselös. Jag har så mycket i huvudet just nu, tror jag omedvetet väljer att stänga av en massa tankar som jag helt enkelt inte har tid med nu.
Jag tänker på mitt liv, på vad jag har och inte har gjort. På hur jag önskar att mitt liv såg ut, på hur jag kan påverka det själv. Jag tänker på allt som blivit fel, på allt jag faktiskt inte kan påverka och på allt jag skulle behöva sörja över som jag inte gett mig själv en chans att ens reflektera över. Jag funderar över hur saker skulle kunna vara annorlunda, på vart jag är på väg, hur min framtid ser ut och hur länge jag ska behöva härda ut innan jag kan få må riktigt bra igen. För det är allt jag vill, att få må bra igen, om så bara för en liten stund.
Jag känner mig ensam, för let's face it, jag ÄR ensam. Jag har ingen här, ingen axel att gråta mot, ingen som kan stötta upp mig när jag börjar falla igen. Jag har ingen att luta mig mot, ingen att ty mig till, inte helt. För jag litar inte på någon här, inte till 100%, jag släpper inte in någon till 100%. Varför?! För att jag inte kan, för att jag är tom, för att jag är kall, för att jag inte vill, för att jag inte vågar, inte en gång till. För jag är ensam, och jag har vant mig vid att vara ensam. Ensam blir inte bränd, ensam blir inte sårad och lämnad till sitt eget öde. Ensam är bara ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar