Fråga inte hur jag mår, jag kommer ändå bara att svara som jag alltid gör, att det är rätt bra men att jag är trött, att det är ok men det är mycket just nu... För jag vill inte prata om det!
Jag skriver för att jag behöver det, för att rensa skallen. Jag vill inte prata, om jag hade velat det så hade jag gjort det.
Jag vill bara vara ifred! Jag vill tänka, göra det jag ska utan avbrott, jag vill vara för mig själv. Jag vill inte ha sällskap just nu, jag orkar inte med det. Jag känner inte för att vara social. Jag vill bara bli lämnad ifred, åtminstone just nu.
Jag behöver vara ifred. Jag behöver få vara för mig själv. Jag behöver vara osocial och bara tänka på mig själv. Jag behöver bearbeta saker som jag bara kan bearbeta om jag får vara ifred.
Jag orkar inte umgås med någon. Sällskap är bara en distraktion, en distraktion som omvandlar till stress. Jag behöver ingen mer press på mig just nu.
Jag är trött på alla som "förstår", alla som kommer med goda, välmenande, men ärligt talat ofta förödmjukande råd och peppningar. Jag är faktiskt inte dum.
Trött på alla förståsigpåare som inte har den blekaste aning om vad jag går igenom. På vilket sätt mår jag bättre av att det finns de som har det mycket värre? I vilken skruvad värld är det något att trösta sig med? På vilket sätt är mina problem mindre värda? Jag vet att de flesta bara menar väl, men jag orkar inte höra det längre. Jag orkar inte höra att "jag är ju i alla fall inte ensam", för det är jag faktiskt. Jag är ensam. Men folk som inte vet kan inte förstå, hur man än försöker förklara.
Så, låt mig vara. Låt mig vara den jag är i lugn och ro, lämna mig att själv få tänka och bearbeta. Jag skiter fullständigt i om jag är tråkig eller självisk. Jag orkar inte bry mig. Jag måste få vara för mig, och bara mig, nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar