Perspektiv

Ibland funderar jag på hur jag ser ut ur andras perspektiv...
Jag ser mig själv i spegeln varje dag, jag ser saker jag gillar, saker jag ogillar, saker jag är stolt över och saker jag är mindre stolt över.
Ser andra mig på samma sätt? Eller ser de helt andra saker än jag gör?

Ibland undrar jag också hur andra upplever mig som person...
Jag ser mig själv som en i grund och botten rätt så positiv människa. Inte lika sprallig som jag har varit, men ändå för det mesta glad och social.
Jag ser mig själv som hyffsat stark, men ändå rätt medelmåttig.
Det finns saker jag är grymt bra på, saker jag är grymt dålig på och saker jag är medelmåttig på.
Men hur uppfattas jag av andra?

Jag bryr mig inte längre särskilt mycket om vad andra tycker om mig, jag bryr mig mest om vad jag själv tycker om mig, men hur jag uppfattas av andra skulle vara intressant att veta!

Jag är bekväm i mig själv idag på ett sätt som jag aldrig har varit förut, jag trivs rätt bra med mig själv även om det finns saker jag gärna vill ändra på.
Jag känner mig trygg i mig själv nu, jag vet vad jag vill och jag är inte rädd för att ta för mig av livet.
Jag undrar lite vagt vart denna relativt nyfunna självkänsla kommer ifrån...
Är det åldern som fött den? Eller är det alla erfarenheter, i synnerhet allt som hänt det senaste året?
Mest troligt en kombination...

Ett bra exempel är min första träff på naturkunskapen i tisdags!
Jag va nervös innan, men när jag väl klev in i klassrummet försvann nervositeten på en gång för att ersättas med en känsla av stolthet över att jag va där.
När vår lärare gick igenom kursplanen och betygskriterierna kände jag bara "det här fixar jag lätt"!
Och vilken underbar känsla det är, att känna att man kan ta sig an vad som helst och klara det.

Jag tror att jag har blivit en bättre människa, men jag tror också att jag går blivit något mer egoistisk.
Jag går först i mitt liv nu, jag och det jag vill göra med mitt liv. Jag prioriterar mig själv och det har jag aldrig gjort förut!