torsdag 5 december 2013

Why so negative?

Jag blir faktiskt lite less på all negativitet och pessimism i dagens samhälle, varannat blogginlägg, en massa facebook-statusar och inlägg här och var är gnäll! Visst, alla har dåliga dagar, alla tycker olika om allt, men varför haka upp sig , gnälla och ödsla energi på saker man inte kan påverka?!

Och när ska folk inse att livet inte helt plötslig, som av magi, vänder av sig själv? Var och en är ansvarig för sig själv och sitt mående, bara jag kan påverka min grundsyn på livet o bara jag kan välja om jag ska kämpa för att må bra eller om jag ska bli bitter, det gäller faktiskt alla!

Bara skit på tv? Stäng av och gör nåt annat då!
Dålig reklam? Titta inte på den då!
Less på gnälliga och bittra människor? Umgås inte med dem då!
Välj att göra det du själv mår bra av och se till ditt eget liv. Strunta i vad andra gör, tycker eller tänker, välj dig själv! Om du bara hakar upp dig på allt som är dåligt så kommer du själv att bli bitter och gnälla på saker som ingen jävel bryr sig om. O vem mår sämst i slutändan? Du!

Jag har själv varit bitter! Jag har själv suttit fast i ett svart hål och varit outhärdlig för min omgivning!
Jag mådde dåligt i mig själv, "fast" i ett ganska dåligt och otryggt äktenskap som jag klandrade mig själv för att det inte funkade. Diagnostiserad med endometrios, där det enda jag hörde va "du kan inte få barn". Ett beslut att separera, som blev oerhört utdraget då vi inte fick huset sålt och sen till slut skilsmässa och allt vad det innebär.
Ja, jag va bitter, i ett par års tid va jag vilsen, jag tappade bort mig själv och mådde fruktansvärt dåligt.
Jag hade aldrig tagit mig tid att bearbeta gamla sår heller, som uppbrottet med min första sambo, han som även slog mig, eller det väldigt svåra uppbrottet med killen jag flyttade till Ström med. Jag hade inte bearbetat flera års sorg över den dåliga kontakten med min pappa, eller mitt dåliga samvete över hur jag i tonåren behandlade min mamma och lillebror. Skitsaker mycket av det, men mitt i allt som hände för 1-2 år sedan så kom allt på en gång o jag kände mig enormt otillräcklig, oändligt ensam och som ett enda stort misslyckande.
Men det gick över!

Det gick inte över av sig själv, inte så långa vägar! Jag pratade mycket med en väldigt bra kurator, jag bearbetade mig själv och insåg att jag egentligen visste mycket väl vem jag va och hur mycket jag skull kunna åstadkomma om jag bara gav mig tusan på det. Jag hade liksom bara tappat bort mig själv för en stund.

Vad jag försöker säga är att jag är så oändligt trött på alla människor som spelar martyr och tycker synd om sig själva för minsta lilla, men som inte gör någonting för att förändra sin situation. Människor som hänger upp sig på den ena lilla saken efter den andra och bara tycker synd om sig själva. Alla har ett eget ansvar, ta det för tusan!

Som sagt, man väljer själv om man vill vara bitter och pessimistisk eller positiv och glad! Man har givetvis dåliga dagar ibland ändå, men de blir lättare att hantera.
Jag väljer positiv och glad, jag väljer att se allt fint och bra i mitt liv, jag väljer att tro på mig själv och min framtid! Jag gråter ibland, jag gnäller ibland, men jag glömmer aldrig vad jag har valt, inte igen.
Så! Vad väljer du?

1 kommentar:

  1. Jag håller med dig till en viss del. Klart att livet blir lättare om man försöker se det positiva i saker och ting, men samtidigt så står jag inte ut med människor som trycker upp i nyllet på andra hur fantastiskt och underbart och vacker och lyckligt deras liv är. Det känns liksom inte ens äkta då.

    Min familj är lite av det gnälliga slaget. Jag är uppvuxen med föräldrar som haft oflyt. Mamma har både whiplash och diskbråck, pappa dubbla diskbråck osv.., Dom har inte direkt hållit tillbaka när dom mått dåligt så det har jag nog tagit efter dem.

    MEN, jag kan iaf erkänna att jag är en gnällspik ibland. Så, jag tror på att vara äkta helt enkelt. Att inte klistra på någon fånig fasad som ingen riktigt köper ändå.

    Tack för mig! :)

    SvaraRadera