Motgångar...

Hur många motgångar kan man stå pall för i sitt liv? Hur mycket tråkiga saker orkar man med på ett år?
Svaret är tyvärr, rätt många motgångar och mycket tråkigheter. För hur jobbigt det än är, så är det bara att bita ihop och fortsätta leva, försöka skrapa upp resterna av en själv och pussla ihop dem igen och gå vidare. Ryggsäcken blir tyngre och tyngre, ja då får man väl träna lite hårdare så att man orkar bära den, eller hur?

Jag försöker att tänka positivt, jag gör så gott jag kan, men det är mycket nu. Det har varit mycket det senaste året, och det känns som att allt kommer ikapp. Dessutom är det alldeles för mycket jag inte kan påverka. Ingenting går som det ska nu... Och jag kan inte göra ett jävla dugg åt det!

Tårarna fortsätter att komma, flera ggr om dagen, även om de är lite färre för varje dag. Känslan av otillräcklighet, känslan av maktlöshet, misslyckande och svek bränner ända in i själen. Det går inte över på en vecka, nej, såret känns nästan lika nytt nu som för en vecka sedan. Det gör nästan precis lika ont idag som då. Skillnaden är att jag inte bara är ledsen, jag är arg också. Arg, bitter, besviken, sårad och ledsen.

Jag fortsätter att bearbeta, jag fortsätter att försöka, i min ensamhet. Det är ca 6 veckor tills jag ska träffa mamma nästa gång, ca 6 veckor tills jag får en axel att gråta mot och någon som älskar mig som stöd.
6 veckor har nog aldrig känts så långt bort... Men 6 veckor är bättre än aldrig, eller att behöva vänta ända till påsk! Men jag önskar att det va nu, eller att lillebror kunde komma hit. Att jag slapp vara ensam nu.

Samtidigt som jag känner mig ensam och vill ha de axel att gråta mot, så är jag fruktansvärt osocial. Jag har massor i huvudet och såå mycket känslor, men jag har liksom inget att säga. Jag känner mig verkligen inte som mig själv just nu. Men jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att jag hade någon att ty mig till nu. Någon som kom hit och va min vän, min axel, utan att jag ska behöva be om det. Men jag vet att jag inte har några sådana vänner, och det har indirekt varit ditt val, för jag har inte släppt in någon...

Synden straffar sig själv! Ska jag tolka detta som karma?