Det går verkligen upp och ner just nu, mina känslor är all over the place. Jag vet varken ut eller in. Igår kändes allt rätt ok, långt ifrån bra, men hanterbart. Idag, not so much.
Egentligen började det nog igår kväll. Ett hugg av saknad, sen mer sorg. Varje gång jag kommer på att detta är verklighet, att det här verkligen händer, så kommer tårarna igen. Allt förändras, allt är uppochner.
Och så ensamheten... Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill inte bara sitta här, ensam, men vem ska jag ringa då? Vem har jag att ty mig till? Klart att jag har vänner och bekanta, men jag har ingen jag litar på fullt ut. Och det är väl till stor del mitt eget fel. Jag släpper ju inte in någon, jag litar inte på någon, jag håller alla på en armlängds avstånd, minst. Så det är kanske inte så konstigt att jag är ensam...
Jag känner mig utanför... Och just nu, mitt i allt som händer, allt som händer under en tid i mitt liv när jag redan var nere, så skulle jag verkligen behöva en vän. Nån som hör av sig och frågar hur jag mår, nån som frågar om jag vill hitta på nåt, ja, ni fattar...
Jag skulle vilja göra något nästa helg till exempel! Kanske åka till stan och gå på bio på fredag efter jobbet, eller träffas och dricka lite vin/öl och snacka skit, eller bara ta en fika på byn. Men vem? Jag vet inte vem jag ska fråga! Kanske kan jag fråga Malla om hon vill hitta på nåt, eller åka hem till henne och hennes härliga familj och ta en fika. Eller kanske andra M, henne ska jag ju ändå träffa imorrn...
Jag är ju inte direkt upplagd för att knyta nya kontakter just nu heller,och flera av dom som jag har betraktat som mina vänner, ja de har fullständigt slutat höra av sig till mig sen jag och E sa upp kontakten. I min värld betyder det att de aldrig va mina vänner.
Men, men... Jag saknar dig! Det känns konstigt att komma hem till ett tomt hus, att vakna och vara ensam. Men det är ju bara att vänja sig, det är såhär mitt liv ser ut nu. Ensamt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar