Det känns som att jag sitter i en bubbla, avskärmad från verkligheten. Som om allt bara vore en dröm och jag snart kommer att vakna. Som att jag är avkapad från omvärlden.
Jag känner mig ensam. Så förbannat ensam. Jag har ingen självklar människa att vända mig till just nu, ingen som kan hålla om mig, ingen som kan ge mig en axel att gråta mot. Jag känner mig övergiven, kastad åt sidan, obetydlig och meningslös.
Jag kan ringa till mamma, till lillebror eller till P, men det är inte samma sak. Så här sitter jag, i soffan. Jag eldar och gömmer mig under filtar, fryser ändå in i benmärgen.
Tårarna tycks aldrig ta slut, de bara fortsätter komma. Jag försöker tänka på annat, göra saker, men de kommer ändå. Jag önskar att jag hade någon annanstans att ta vägen, nånstans där jag o katterna kunde bo ett tag.
Jag vill inte vara här... Jag vill inte vara ensam nu.
Det är väldigt långt och ganska omöjligt, men du och katterna är alltid välkomna till vår soffa/säng, även om Sam kanske skulle tycka det var lite besvärligt med fler djur i hemmet!
SvaraRaderaKram från M
Tack! Hade mer än gärna bosatt mig hos er ett tag.
RaderaMassa kramar till er <3