Kaos

Det är kaos i mitt huvud just nu, för att inte tala om mina känslor. Det går verkligen upp och ner, men jag antar att det är fullt normalt.

Just nu är jag rätt positiv! Även om det är jobbigt nu och vi sitter i en allt annat än exemplarisk situation så kan jag ändå tänka lite framåt. Försöka påverka det jag kan dag acceptera det jag inte kan påverka. Jag känner mig lite mer som dig själv. Ledsen är jag såklart, och jag kommer nog inte att kunna bearbeta allt fullt ut förrän allt lugnat ner sig och vi fått huset sålt osv. Men jag har hopp!

I måndags hälsade jag på bästa M, det är så härligt att prata med henne. Hon förstår vad jag går igenom och hon är ett fantastiskt stöd.
Igår kväll va jag hos Mia och käkade trerätters med henne och Linn, supermysigt! Och gott såklart;-)
Jag tar mig för att göra saker igen.

Jag har börjat tänka mer på vad jag äter igen och är har börjat komma igång med träningen. Förhoppningsvis kan det leda till att jag kan sova ordentligt också!
För jag sover fortfarande jättedåligt... Mycket tankar som snurrar på kvällen, o såklart är det när man ska sova som allt kommer över en.

Med var sak har sin tid! Och tids nog kommer jag att hitta styrkan att gå vidare, att börja bygga på något nytt och se tillbaka på vår tid tillsammans som fina minnen. Tids nog kommer sorgen och besvikelsen att lägga sig och jag kan minnas allt fint och positivt. Tids nog!

Söndag

Känns inte riktigt som att jag har så mycket att skriva om just nu. Att jag inte mår toppen o att allt känns uppochner just nu vet ni ju redan.
Börjar nog ändå känna mig lite bättre nu, tar en dag i taget.

För nu får ni iaf nöja er med en liten update om min helg!
Fredagkvällen började med lite städning o sen ett besök på cirkus Wilson vilket va supermysigt! Vi drack te, käkade poppisar, såg på tv o snackade strunt. En mycket trevlig kväll i riktigt skojigt sällis, jag kom hem strax efter midnatt nån gång.

Igår for P iväg igen i några dagar, det är påfrestande att bo under samma tak nu så jag är tacksam att han kan sova borta lite ibland. Även om jag saknar honom så blir det mest bara konstigt när han är hemma,vilket så klart inte är så konstigt.
Jag for o handlade lite och installerade mig i soffan o kikade på film. Senare på kvällen för jag vill ex som fyllde 30 i veckan. Lite käk och ett par drinkar o massa surr om gamla minnen. Planen va utgång, men så blev det inte. Tog en taxi hem mitt i natten nån gång.

Idag har jag mest slappat, va iväg o hämtade bilen och drack kaffe o fick tårta hos ex, o nu är jag återinstallerad i soffan med Nisse o Nessie. Funderar på att träna lite, får se om jag orkar;-)

Så det va min otroligt spännande helg det! Vad har ni haft för er?

Officially divorced...

Idag kom papprena, vi är skilda... Känns konstigt, känns fel, det är ju inte såhär man tänker sig att det ska bli när man gifter sig, köper hus och bygger ett liv tillsammans. Men ibland blir det så ändå. Och det är jäkligt tråkigt!

Jag vet att man inte ska känna så, men det känns som ett misslyckande. Man undrar vad man gjorde för fel, varför det blev såhär, vad som hände med alla drömmar och planer.
Det är väl egentligen ingens fel, eller kanske lite bådas. Men jag tar på mig mycket, jag känner mig misslyckad och otillräcklig. Jag undrar vad det är för fel på mig, vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Det va inte såhär det skulle bli! Vi skulle fixa till huset så som vi ville ha det, skaffa familj, resa och bygga en framtid tillsammans, o nu är allt borta. Det är slut, verkligen slut.
Det känns tomt, konstigt. Vad kommer att hända nu? Hur ser min framtid ut? Vad vill jag med mitt liv?

Jag är 30 år gammal, fyller 31 i höst, och frånskild, barnlös och ensam. Det känns inte ok... Jag är inte ok...

Frusen

Kallt som attan idag, igen... Fryser som en tok fast jag eldar som en galning, känns som att man är frusen enda in i benmärgen.
Tränade lite för en stund sen, dels för att jag behöver röra på mig och dels i hopp om att få upp värmen. Men det hjälpte bara för stunden...
Det blev iaf 20 min step och några övningar för ben och mage. Inte jättemycket, men bättre än inget.

Måste försöka äta bättre också! Dels äter jag väldigt oregelbundet nu och dels blir det mycket onyttigt. Jag har ingen vidare matlust, men äta måste man ju ändå. Det blir kanske lite bättre nu när P flyttar hem igen, vi får väl se. Ska försöka köpa hem lite bra, nyttigare ingredienser till snabb och hälsosam mat nu när jag får lön, till exempel tonfisk, bönor och mer färska grönsaker och frukt. Lätt och snabbt men inte onyttigt.

Så fort det blir lite mildare temperatur ute ska jag försöka börja gå till och från jobbet igen också, så att man får lite mer frisk luft. Det kanske kan hjälpa till så att man sover lite bättre också! För nu sover jag som ett lass skit, om jag lyckas somna snabbt så vaknar jag flera ggr varje natt, ibland somnar jag om fort, ibland ligger jag vaken jättelänge. Inte bra...

Men det ordnar sig, allt ordnar sig, nån gång! Även om det inte känns så nu, så kommer det att bli bättre.

Vilken dag....

Va o tatuerade mig idag, fortsatte på armen, blev en till ros, två lila fjärilar och så fyllde vi i det jag gjorde sist.
Gjorde ondare än vanligt, blödde en del vilket jag inte brukar och jag va helt färdig när vi va klara. Min kropp va nog inte upplagd för det där...
Men vad gör det? Jag är otroligt nöjd!
Kanske blir vi klara med den armen nästa sittning.

Ikväll va jag o tittade på en lägenhet, på solis... En tvåa på andra våningen. Den va helt ok! Men killen som har den håller redan på att flytta och vill bli av men den så fort som möjligt, vilket inte funkar för mig eftersom vi måste lösa kostnaderna kring huset först, P kan ju inte stå med allt själv.
Så jag får nog lov att tacka nej till just den här lägenheten och hoppas på att det dyker upp nåt ännu bättre inom kort. Önskar att vi fick huset sålt fort! Förstår faktiskt inte varför inte fler hört av sig, det är ju ett jättefint hus!

P va här ikväll också, o vi pratade lite om hur vi ska försöka lösa det här med boende. Han kommer hem igen imorrn, får väl se hur det funkar...
Förhoppningsvis kan banken hjälpa oss med nån bra lösning tills vi får huset sålt. För jag tror verkligen inte att det kan funka att bo ihop nu.

Känner mig ledsen idag. Ledsen och uppgiven, trött och ensam. Men det blir nog bättre snart, o kanske får jag sova lite inatt... Den som lever får se!

Bergochdalbana

Det går verkligen upp och ner just nu, mina känslor är all over the place. Jag vet varken ut eller in. Igår kändes allt rätt ok, långt ifrån bra, men hanterbart. Idag, not so much.

Egentligen började det nog igår kväll. Ett hugg av saknad, sen mer sorg. Varje gång jag kommer på att detta är verklighet, att det här verkligen händer, så kommer tårarna igen. Allt förändras, allt är uppochner.

Och så ensamheten... Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill inte bara sitta här, ensam, men vem ska jag ringa då? Vem har jag att ty mig till? Klart att jag har vänner och bekanta, men jag har ingen jag litar på fullt ut. Och det är väl till stor del mitt eget fel. Jag släpper ju inte in någon, jag litar inte på någon, jag håller alla på en armlängds avstånd, minst. Så det är kanske inte så konstigt att jag är ensam...

Jag känner mig utanför... Och just nu, mitt i allt som händer, allt som händer under en tid i mitt liv när jag redan var nere, så skulle jag verkligen behöva en vän. Nån som hör av sig och frågar hur jag mår, nån som frågar om jag vill hitta på nåt, ja, ni fattar...

Jag skulle vilja göra något nästa helg till exempel! Kanske åka till stan och gå på bio på fredag efter jobbet, eller träffas och dricka lite vin/öl och snacka skit, eller bara ta en fika på byn. Men vem? Jag vet inte vem jag ska fråga! Kanske kan jag fråga Malla om hon vill hitta på nåt, eller åka hem till henne och hennes härliga familj och ta en fika. Eller kanske andra M, henne ska jag ju ändå träffa imorrn...

Jag är ju inte direkt upplagd för att knyta nya kontakter just nu heller,och flera av dom som jag har betraktat som mina vänner, ja de har fullständigt slutat höra av sig till mig sen jag och E sa upp kontakten. I min värld betyder det att de aldrig va mina vänner.

Men, men... Jag saknar dig! Det känns konstigt att komma hem till ett tomt hus, att vakna och vara ensam. Men det är ju bara att vänja sig, det är såhär mitt liv ser ut nu. Ensamt...

Djupa diskussioner och tankar

Idag har jag haft besök av fina tjejerna Linn och Mia! Vi drack te och pratade en massa om livet, det blev rätt djupa diskussioner idag. Mest cirkulerade dessa diskussioner kring uppbrott och trasiga relationer.
Det va skönt att få prata av sig!

Det känns som att jag sakta men säkert börjar få lite distans till allt igen. Självklart kommer detta att ta tid att bearbeta och det är en lång väg kvar. Men det känns ändå som att jag är på rätt väg. Den största chocken har börjat lägga sig nu, även om det fortfarande kommer över mig ibland. Det känns så tråkigt bara, att det ska sluta såhär. Jag önskar av hela mitt hjärta att det vore annorlunda,  men jag kan inte förändra något och jag kan inte gräva ner mig i det som hänt. Jag tänker inte heller klandra mig själv, eller, jag tänker åtminstone försöka att inte göra det!

Ligger i soffan igen, mätt på varma mackor, och drömmer om ett annat liv. Drömmer om allt jag skulle vilja göra med mitt liv. Försöker att inte tänka på allt som blivit fel...
Här stannar jag nog ikväll, under min filt, med en fin brasa i kaminen!

Fredag

Fredagsmys i min ensamhet!
Handlade lite efter jobbet, for hem, gjorde varma mackor till middag o vände upp i kaminen. Efter mina smarriga smörgåsar knaprade jag i mig ett par chips, men blev nöjd förvånansvärt fort!

Nu ska jag lyxa till det lite med kaffe med en skvätt konjak i och vispad grädde, bara för att!

Jag känner mig lugn idag. På lite bättre humör, känner mig en gnutta mer hoppfull inför framtiden.
Mamma tror att jag är i ett slags chock, hon kan nog ha en poäng i det. Inget blev ju som jag hade tänkt mig o nu är allt ställt på sin spets. Jag är fortfarande ledsen, naturligtvis, och sårad kommer jag nog att känna mig ett bra tag till, men idag känns det ändå som att jag har nått en vändpunkt. Att nu kanske jag kan börja bearbeta allt och landa lite.

Jag har tur som har en så förstående mamma, hon vet vad det är jag går igenom, vilka känslor som rör sig i mig och hur tankarna går. Hon vet vilka stadier man generellt går igenom, och hon har varit med om det själv.

Jag har gått igenom det stadiet då man bara gråter och sörjer, sen kommer chocken, den är jag i nu. Jag är arg och ledsen om vartannat, men jag förstår inte riktigt vad som händer, hur det blev såhär eller hur jag ska gå vidare. Men nu känns det ändå som att jag kan se framåt igen. Jag kan tänka igen, även om mycket tankar och känslor fortfarande fokuseras på sveket och sorgen. Jag kan tänka på annat, åtminstone en stund.

Nu ska jag njuta av min konjakskaffe och se en film, sen funderar jag på att tappa upp ett varmt bad!
Imorrn får jag sällskap av två mysiga tjejer som ska komma o dricka te och snacka skit.

Jag tror att jag kan se ljuset i slutet av tunneln, om jag inte ger upp nu så kanske jag kan nå det snart!

En vändpunkt?!

Idag är jag piggare, bara låg feber, bara en molande bakgrundsvärk i huvud och bihålor och känner mig mindre yr och konstig. Skönt, då kan jag jobba imorrn!

Jag vill tillbaka till jobbet av flera anledningar, först och främst för att jag inte vill vara hemma, och även för att jag inte vill vara ensam. På jobbet har jag folk omkring mig och får tänka på annat. Och jag får komma hemifrån en stund!
Jag vill även tillbaka till jobbet för att jag har saker att göra, både viktiga saker och mindre viktiga saker som jag nu blir sen med tack vare äckelviruset, och så vill jag ju se tjejerna och önska dem trevlig resa och lycka till innan de åker till Ghana! Tuffa brudar, och jag är en gnutta avis, skulle gärna vilja göra en liknande grej!

En annan sak som känns bättre idag är min plats i bostadskön... När jag ringde hyresbolaget igår så sa de att jag va tvungen att ställa mig i kö på nytt, alltså börja om från noll trots att jag ställde mig i kön i juni 2012. Detta pga av att jag tackade nej till en lägenhet i höstas som jag inte kunde ta pga vår situation med huset. Eftersom jag inte blivit informerad om att jag skulle bli borttagen ur kön i denna situation så blev jag ganska arg och förbannad.

Således bestämde jag mig för att ringa dem igen idag och ifrågasätta detta. Men det behövde jag inte! De ringde nämligen mig :-) Hon hade missuppfattat mig när jag ringde igår och blandat ihop saker o ting. Så när hon fick min nya ansökan insåg hon att jag ju faktiskt redan stod i kön men bara va tillfälligt "pausad" eftersom jag inte kunde ta någon lägenhet på studs. Så nu har jag alltså fått tillbaka min plats i kön, och det är en bra plats. Så det finns en gnutta hopp! Ett litet svagt ljus i slutet av tunneln... Kanske är det nu allt börjar vända!

Motgångar...

Hur många motgångar kan man stå pall för i sitt liv? Hur mycket tråkiga saker orkar man med på ett år?
Svaret är tyvärr, rätt många motgångar och mycket tråkigheter. För hur jobbigt det än är, så är det bara att bita ihop och fortsätta leva, försöka skrapa upp resterna av en själv och pussla ihop dem igen och gå vidare. Ryggsäcken blir tyngre och tyngre, ja då får man väl träna lite hårdare så att man orkar bära den, eller hur?

Jag försöker att tänka positivt, jag gör så gott jag kan, men det är mycket nu. Det har varit mycket det senaste året, och det känns som att allt kommer ikapp. Dessutom är det alldeles för mycket jag inte kan påverka. Ingenting går som det ska nu... Och jag kan inte göra ett jävla dugg åt det!

Tårarna fortsätter att komma, flera ggr om dagen, även om de är lite färre för varje dag. Känslan av otillräcklighet, känslan av maktlöshet, misslyckande och svek bränner ända in i själen. Det går inte över på en vecka, nej, såret känns nästan lika nytt nu som för en vecka sedan. Det gör nästan precis lika ont idag som då. Skillnaden är att jag inte bara är ledsen, jag är arg också. Arg, bitter, besviken, sårad och ledsen.

Jag fortsätter att bearbeta, jag fortsätter att försöka, i min ensamhet. Det är ca 6 veckor tills jag ska träffa mamma nästa gång, ca 6 veckor tills jag får en axel att gråta mot och någon som älskar mig som stöd.
6 veckor har nog aldrig känts så långt bort... Men 6 veckor är bättre än aldrig, eller att behöva vänta ända till påsk! Men jag önskar att det va nu, eller att lillebror kunde komma hit. Att jag slapp vara ensam nu.

Samtidigt som jag känner mig ensam och vill ha de axel att gråta mot, så är jag fruktansvärt osocial. Jag har massor i huvudet och såå mycket känslor, men jag har liksom inget att säga. Jag känner mig verkligen inte som mig själv just nu. Men jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att jag hade någon att ty mig till nu. Någon som kom hit och va min vän, min axel, utan att jag ska behöva be om det. Men jag vet att jag inte har några sådana vänner, och det har indirekt varit ditt val, för jag har inte släppt in någon...

Synden straffar sig själv! Ska jag tolka detta som karma?

Annons

http://www.blocket.se/vi/44783504.htm

Sprid gärna vidare!

Maybe the very definition of pain

It is definitely over, I am definitely alone. All hope is lost, the future is suddenly just a blur. I keep crying.
Is it ever gonna stop?

Men självklart!

Jag höll ut igår, fast jag mådde skit,jobbade hela dagen. For iväg imorse och planerade att göra samma sak, men idag gick det inte. Huvudet bankar trots Alvedon, jag är yr, mår knepigt, det spänner över bihålorna och jag har feber.
Jävla skit, rent ut sagt!!

Jag vill inte vara hemma...
Jag vill jobba, dels för att jag inte tycker att det är ett dugg jäkla kul att tappa en massa pengar pga sjukdom, men mest för att jag inte vill vara hemma.
Det är jobbigt nog att vara hemma just nu ändå, att ligga ensam och sjuk gör det knappast lättare.

For på solis för att köpa lite proviva innan jag for hem och la mig, där hade de pistagesemlor över från igår,två st för 20kr, så jag köpte dem. O så köpte jag choklad och popcorn. Orka bry sig om vad fan jag bör och inte bör äta just nu... Sjuk, ensam, sårad, ledsen, sviken... Nä, jag får äta vad fan jag vill! I synnerhet som min matlust för tillfället är långt ifrån pålitlig,  jag har knappt varit hungrig alls de senaste dagarna.

Men just nu, nerbäddad i soffan med söta, älskade Nessiekissen under filten, så känner jag mig maktlös. Så jag försöker koppla bort allt och bara koncentrera mig på att bli frisk så att jag kan gå tillbaka till jobbet och få annat att tänka på...

Jag har för övrigt en otroligt omtänksam chef, som lagt upp vår husannons som Facebookannons, ni vet de där man ser i en list på sidan och spridit annonsen på flera sätt.
Väldigt snällt av honom tycker jag!

Sorg

Det känns tomt här nu, när du inte är här. Det känns inte mer eller mindre ensamt, bara tomt. Jag saknar dig, men jag är glad att du inte är här. Jag vill ha dig nära, men jag orkar inte se dig. Jag önskar att du kunde göra det ogjort, att du kunde vrida tillbaka tiden och tänka efter. Jag önskar att du kunde ha tänkt på mig, på mina känslor och hur du skulle påverka mig och mitt liv. Men inga önskningar i världen kan ändra det förflutna.

Jag känner sorg, en enorm sorg, över att det blev såhär. Man säger att hoppet är det sista som dör, men mitt hopp är dött nu. Mitt förtroende är sviket, mitt hjärta brustet. Mina känslor är en enda röra, de går från en tom kyla till bitterhet, från ilska till svek, från sorg och tårar till bitande ensamhet. Jag längtar efter någon att ty mig till, någon som kan hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra.

Jag mår inte bra fysiskt heller, jag sover ännu sämre än innan, har ont i huvudet, känner mig yr, mår illa och tror att jag har haft feber idag. Men jag vill inte vara hemma, jag behöver vara så jobbet, där jag har sällskap, där jag har saker att göra och annat att tänka på. Jag behöver vara bland folk, jag behöver låtsas att allt är som vanligt.

Men sorgen, sveket, känslan av att vara ensam, övergiven och obetydlig, det kommer jag nog tyvärr att bära med mig ett tag till. Jag kommer att fortsätta gråta, för jag har inte sörjt klart. Jag kommer att fortsätta vara arg, ledsen och likgiltig om vartannat. Och jag tvingas acceptera att jag kommer att vakna på morgonen och känna en stunds lugn, bara för att minuterna senare minnas allt och återigen övertas av sorg och smärta.

Det kanske låter dramatiskt för er som läser, men det är precis såhär jag känner. Och det kommer att ta ner än några dagar att bearbeta och hitta ett sätt att fungera igen.
Jag bara önskar av hela mitt hjärta att jag hade någon att dela detta med, någon som orkade med mig nu trots att jag är ledsen och uppgiven.

Jag hoppas att du känner smärta också, att du också känner sorg, och att du ångrar det som hänt.
Och jag hoppas att det du sagt är sant, att du inte ljuger igen för att inte såra mig mer, för det enda jag begär av dig nu är 100% ärlighet...

I en bubbla

Det känns som att jag sitter i en bubbla, avskärmad från verkligheten. Som om allt bara vore en dröm och jag snart kommer att vakna. Som att jag är avkapad från omvärlden.

Jag känner mig ensam. Så förbannat ensam. Jag har ingen självklar människa att vända mig till just nu, ingen som kan hålla om mig, ingen som kan ge mig en axel att gråta mot. Jag känner mig övergiven, kastad åt sidan, obetydlig och meningslös.
Jag kan ringa till mamma, till lillebror eller till P, men det är inte samma sak. Så här sitter jag, i soffan. Jag eldar och gömmer mig under filtar, fryser ändå in i benmärgen.

Tårarna tycks aldrig ta slut, de bara fortsätter komma. Jag försöker tänka på annat, göra saker, men de kommer ändå. Jag önskar att jag hade någon annanstans att ta vägen, nånstans där jag o katterna kunde bo ett tag.
Jag vill inte vara här... Jag vill inte vara ensam nu.

Mörkt

Jag vill inte, jag vill ingenting, vill inte, vill inte, vill inte.
Jag orkar inte mer... Orkar inte med allt det här, orkar inte gråta mer, orkar inte. 

Önskar att jag bara kunde dra något gammalt över mig och försvinna.
Men tårarna fortsätter falla....

Ingen vidare start...

2013 fick då ingen vidare start.... Känns som att jag har blivit nerknuffad i en djup grop och varje gång jag försöker ta mig upp så rasar väggarna.

Vi har gemensamt bestämt oss för att vi ska skiljas. Inget särskilt lätt beslut, men det känns ändå rätt, hur tråkigt det än är.
Att det sen kröp fram lögner och undanhållna sanningar förstörde precis allt. Vi va så överens om allt, det kändes verkligen som att vi stod på samma våglängd. Vi va vänner, riktigt bra vänner, och det kändes bra.
Nu känner jag mig besviken, sårad, ledsen dag arg. Jag känner mig förbannad, maktlös och så otroligt ensam. Jag gråter, gråter, gråter och gråter, utan en axel att gråta mot. Vart ska jag ta vägen, vem kan jag vända mig till? Känner dig så jävla övergiven...

Jag vet inte vad som kommer att hända nu, jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vi har lagt upp en ny annons på huset, förhoppningsvis blir vi av med det fort. Men det är inget som vi kan påverka, vilket gör att maktlösheten växer som en varböld.
Det gör ont, ända in i själen, att bli så oerhört sårad och förbisedd. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här.
Men det ordnar sig nog, eller hur?!

2013 startar nog om möjligt värre än 2012. Men det måste väl ändå betyda att det vänder snart?!

Fy fan!

Att du kan stå o ljuga mig rakt upp i ansiktet gång på gång så jävla nonchalant! Hur ska jag kunna tro på ett enda jävla ord till från dig?
Jag hoppas du har vett att skämmas...

FML

Ibland blir man ledsen över de mest oväntade saker.
Jag va så säker, så övertygad om att det va så det va, att jag trodde att jag va mentalt förberedd, men när bekräftelsen ikväll kröp fram så visade det sig att jag inte alls va förberedd.
Det finns vissa saker man inte kan förbereda sig för, hur säker man än är.

It hurts, it really f-ing hurts!

Årskrönika?!

Ja, jag må väl sammanställa 2012 lite kort nu när vi påbörjat det nya året... 

Det har varit ett händelserikt år, på både gott och ont. Våren 2012 känns mest som ett svart hål nu när jag tänker tillbaka, jag mådde så fruktansvärt dåligt... Hela året va tungt, det startade med diagnosen endometrios och sen liksom bara rasade allt som dominobrickor. Jag har sett vilka som verkligen är mina vänner och vilka jag kan ty mig till när det verkligen gäller. Jag har lärt mig en massa saker om mig själv och jag har förändrats på många sätt, men allt sånt vet ni ju redan eftersom jag har skrivit så mycket om det!

Men det har ju, som sagt, även hänt en massa bra saker! Jag hade en underbar, om än för kort, semester, hälsade på pappa och träffade storebror, o viktigast av allt, umgicks massor med mamma och bästa lillebror o hans underbara sambo.
Jag fyllde 30, firades av vänner och familj och fantastiska presenter, som resan till Prag med mamma och synten av lillebror (som jag nu äntligen har tagit hem).

Jag har gjort två nya tatueringar och piercat tungan. Jobbat på Hometown Glory-festivalen, hjälpt till på Hellroad när det va öppet hus, kalasat på halloween för första gången på flera år och sett flera bra filmer på bio.
Jag har rest lite, som sagt, Köpenhamn, Prag och nu sist Tallin.
Jag firade jul hos mamma, kalasade med bästa P och hennes syster på annandagen, reste till Tallin med lillebror och M och firade sedan nyårsafton hemma hos dem med god mat och ett gäng zombiefilmer.

Vad mer då? Det känns som att jag har hittat mig själv, jag vet vad jag vill ha ut av mitt liv och vart jag är på väg. Jag har blivit mer självisk och jag vet hur långt jag är villig att gå för att få det jag vill ha dag anser mig förtjäna. En viktigt och bra sak att lära sig tycker jag!

Nyårslöften då? Jo, jag har ett par faktiskt...
1. Sluta snusa (har hållt upp i 5 dygn än så länge)
2. Fortsätta kämpa för en bättre hälsa och trevligare kroppsform. Fast det är väl egentligen inte ett nyårslöfte utan mer ett livstidsprojekt.
3. Alltid tänka på mig själv först! Undvika människor som stjäl min energi och göra saker som jag mår bra av...
Ja, det va det det! Helt ok saker va? Inget omöjligt ;-)

Så, ja, det va min korta lilla årskrönika det! Håll till godo :-)

Back Home

Hemma igen då, efter två veckor på vift. Gick bra att köra, som vanligt. Betydligt lugnare i trafiken idag än när jag åkte ner, men det säger väl sig själv?!

Jag ville inte åka hem, hatar att åka därifrån. Tydligen ville inte min kropp heller åka hem, jag sov skitdåligt inatt och när jag klev upp fick jag magkatarr... Men det va bara att bita ihop och köra hemåt!
Det är fruktansvärt jobbigt att lämna alla, och det blir verkligen svårare för varje gång. Det gör inte saken bättre att situationen är som den är hemma heller, känns inte direkt som att jag har mycket att komma "hem" till...

Så, det va med blandade känslor jag körde hem idag, och med lika blandade känslor som jag klev in genom ytterdörren. För visst är det skönt att komma hem, att få sova i sin egen säng, gosa med katterna, duscha i sin egen dusch, slippa ha alla sina ägodelar i väskor och så vidare, men förutom det, vad har jag kvar här nu?! 

Jaja, nu är jag hemma och det är bara att göra det bästa av situationen, eller hur? På måndag börjar allvaret igen och vips så är man inne i rutinerna och tiden flyger iväg.

Redan?!

Jaha, imorrn är det dag för mig att köra hem o på måndag börjar allvaret igen... Varför måste tiden alltid gå så fort?

Jag vill faktiskt inte hem, jag vill inte börja jobba igen, inte än, jag vill stanna här lite till. Men det funkar ju inte så här i livet, jag måste åka hem, jag måste börja jobba igen och jag måste återgå till vardagen vare sig jag vill det eller inte.

Men nu, en sista dag, tänker jag njuta av min älskade mammas sällskap och stänga av allt annat.
Vi hörs igen när jag har kommit hem!