Ni som hängt med här ett tag vet att jag har diverse problem och en handfull diagnoser som fibromyalgi, endometrios osv, plus då utmattningssyndromet jag nu är på väg ur.
Så jag vet hur det är att leva med konstant värk, hur jobbigt det kan vara att det inte syns att man är sjuk.
Åh nej, tänker ni, nu ska hon gnälla igen!
Men nej, det ska jag inte alls ;)
Anledningen att jag skriver det här inlägget ikväll är att jag har tröttnat på alla artiklar, texter och blogginlägg om olika kroniska sjukdomar som mer eller mindre konstant delas i 190 på Facebook.
Ni vet, alla de där "tyck synd om oss och förstå att vi ar det svårt"-grejerna.
Ja, visst, det är ett helvete att leva med kronisk värk, att ofta ha så ont att man inte får sova, att man knappt tar sig ur sängen. Men det finns faktiskt de som har det mycket värre!
Det finns folk som inte har tak över huvudet, folk som sett sina familjer och vänner dödas mitt framför sina ögon.
Nej, det går såklart inte att jämföra, men ibland kan man behöva komma ihåg de människorna så att man kan få lite perspektiv på livet!
Det kan vara kämpigt att få hjälp med kroniska sjukdomar men vi har iallafall möjlighet att söka hjälp och faktiskt få den! Vi kan få mediciner och remisser till sjukgymnast och liknande för att få hjälp att klara vardagen.
Vi har tillgång till läkare, medicin och vård, vi har det faktiskt ganska bra!
Men så här är det! Vi har ett eget ansvar!
Om det är frustrerande att folk i din omgivning inte kan förstå vad du faktiskt lever med varje dag, försök då att förklara och jämför i termer som går att få grepp om.
Dra ditt strå till stacken och försök att gå till jobbet även om det tar emot, för det är bättre att gå dit och ge 50% än att inte gå alls.
Låt inte ditt liv passera förbi, fyllt av negativ energi, självförakt och självömkan.
Ligg inte i soffan och tyck synd om dig själv för att du "inte kan jobba".
För vet ni? För varje dag som man stannar hemma så gräver man sin egen grav lite djupare.
Man sänker sig själv och låter andra hjälpa en på traven.
Jag har själv varit där!
Att ha en sysselsättning, om så bara på halvtid, höjer självkänslan och ger ett egenvärde i ens egna ögon som är livsnödvändigt.
Jag känner till alldeles för många människor som grävt ner sig på det viset och inte tar sig upp.
Självklart har jag riktigt jävla dåliga dagar ibland när det känns som att jag bara skulle vilja ligga ner och dö, alla har det, men att ge upp och ge vika för den känslan är inte värt det, det är inget värdigt liv för varken mig själv eller folk i min omgivning.
Ibland måste man bita ihop och kämpa vidare, om inte annat så för att få lite hopp om morgondagen.
Jag vet att många inte håller med mig, vissa kanske till och med tänker att "det är ju lätt för dig att säga, vad vet du om hur jag har det?" Och det får ni tänka, men glöm då inte att ni faktiskt inte vet hur JAG har det heller!
Jag gnäller av mig här ibland, men jag skriver knappt ner en bråkdel av hur min vardag faktiskt ser ut.
För att avsluta det här lite kort;
Låt inte era sjukdomar reglera hur ni ska leva era liv, låt inte sjukdomarna ta ifrån er era personligheter.
Ta kontroll, det är bara DU som kan bestämma vart gränsen går!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar