Begravning och lördagsmys

Jag har söndag idag, det blir lätt så när man är ledig en fredag.
Jag tog ledigt igår för att följa med D och stötta honom och hans familj på hans mormors begravning och allt vad det innebär.
Det blev en lång dag, vi åkte hemifrån ca 11:30 och kom inte hem igen förrän 22 på kvällen...
Det va en fin begravning som följdes av begravningsfika i församlingshemmet i Tåsjö. Efter det for vi till svärmors barndomshem och åt middag med stora delar av hennes syskon m familjer.
Intensivt, sorgligt men i slutändan ändå trevligt!

Idag har vi mest slappat, vi for på Dollar en sväng och så har vi småplockat men som sagt, mest slappat.
Vi käkade kycklingfajitas till middag och så gjorde jag en ProPud delight åt oss till efterrätt, så himla gott!
Testa gärna, så här gjorde jag;

2 ganska stora portioner
1 burk ProPud Caramel
1 burk ProPud Chocolate
2 dl vispgrädde (eller vispbar havregrädde)
1 stor banan

Vispa grädden och skiva bananen.
Fördela Caramelpuddingen i botten på två skålar, bred på tunt med grädde över den och lägg på några bananskivor.
Fördela sedan Chocolatepuddingen ovanpå bananen, fördela resten av bananskivorna  ovanpå och toppa med resten av grädden.

Så himla enkelt och otroligt gott :)
Vill man inte ha så mycket  (vi slog på stort ikväll) kan man fördela samma mängder i 4 mindre skålar istället.

Nu slappar vi vidare framför New Girl och bara är. Skönt att ha en ledig kväll hemma, bara vi, det känns som en evighet sen sist.
Imorrn blir det träning som vanligt följt av lite städning här hemma inför den kommande veckan. Min Crock Pot får stå för middagen, smidigt och gott.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg!

Flum

Alltså, denna trötthet!
Jag borde ha förstått att det var för bra för att vara sant när de två första veckorna på heltid gick så bra ;)
Nu är jag helt slut...
Jag har sovit bättre de senaste två nätterna men det känns inte som att det har gjort någon skillnad än, jag gäspar mig igenom hela dagarna.

Skönt nu dock att jag fick så mycket gjort i söndags för jag behöver åtminstone inte tänka på tvätt och städ just nu. Det är inte hela världen om tvättmaskinen far vila ett par dagar.
Ikväll behöver jag inte ens laga middag, bara riva ett par morötter och smälta lite smör till fiskpuddingen jag tog fram ur frysen igår. Härligt :)

Tänk att jag snart har klarat en hel månad utan socker! Känns grymt bra faktiskt. Bara två månader kvar ;)
Nu har jag börjat dra ner på snuset också, med förhoppning om att jag ska klara av att sluta med det också så snart det bara går.
Vilken hälsomänniska jag börjar bli, haha!

Gymmade på friskis idag å, grymt skönt!
Ökade vikten lite på knäböj och sprang istället för att stå på Crosstrainern, det gick förvånansvärt bra.
Det känns så himla kul att det går så bra, att jag ökar antingen vikter eller antal repetitioner på någon övning nästan varje pass.
Målet är att jag ska klara av att springa 5 km utomhus och att jag ska ha dubblat alla vikter innan sommaren.
Vi får väl se hur det går, än så länge är det bara att fortsätta kämpa!

Och med det kryper jag ner i sängen med en bra bok och gör kväll.
God natt!

Ny medicin

Ja, jag vet, det är bara några dagar sen jag lovordade fluoxetine, men nu ska jag alltså byta ut den mot citalopram.
Varför byta om den andra fungerar så bra?
Ja, det är en bra fråga!

Så här är det, jag och D vill ha barn och nu när allt har lugnat ner sig lite vill vi börja aktivt försöka igen. Fluoxetine har i studier visat sig vara skadlig för eventuella fosters hjärtan och därmed rekommenderas det att man byter ut den redan innan man förhoppningsvis blir gravid. Så enkelt är det!
Den nya medicinen är något svagare än den jag äter nu men om jag känner att jag blir sämre av den så kan jag riskfritt öka dosen.
Jag byter bara från en dag till en annan, vilket är väldigt smidigt och även gör att jag känner eventuella skillnader ganska fort.

Så varför inte bara sluta med antidepressiva helt?
Också en bra fråga, med ett ännu enklare svar, jag är inte redo!
Man rekommenderar idag att patienter som äter antidepressiva ska äta dem i minst 6 månader efter det att de börjar verka. I mitt fall är det nu 3 månader sedan, jag är helt enkelt inte klar med min behandling än.
Dessutom kan viljan att bli gravid ha en stressande och ångestframkallande effekt om man redan är känslig för depression och ångest, vilket man såklart är när man är mitt i en pågående behandling. Att sänka sig själv ännu mer för att det tar tid att bli gravid har knappast en positiv effekt.

Så varför väntar vi inte bara med att försöka?
Av två anledningar; vi har försökt förut och vet att det pga min endometrios kan ta väldigt lång tid så vi vill inte vänta längre med att försöka igen. Andra anledningen är såklart min ålder, jag är 33 nu och jag blir inte yngre!
Ni som har hängt med ett tag vet att jag har velat ha barn i väldigt många år, att jag har försökt förut, att jag har fått missfall osv.
För mig känns det lite som att det är nu eller aldrig om jag ska ha en chans till att få barn på naturlig väg.

Så är det med det!
Nu håller vi tummarna att det funkar bra med den nya medicinen och att vi lyckas få till en graviditet inom nåt år iaf :)

Framsteg

Min start på 2016 och detoxen har gett resultat, wohoo :D
Jag har gått ner 2 kg, minskat midjemåttet med 2 cm och bukmåttet med 4 cm.
Måtten är såklart viktigast men jag har lagt på mig flera kilon extra fett under hösten också och ser gärna dem försvinna ;)

Till råga på det gick morgonens gympass riktigt jäkla bra, jag ökade både lite vikter och antal repetitioner på flera övningar.
Kul att trava hem och käka frulle och känna sig nöjd.
Att jag dessutom orkat dammtorka, dammsuga, skura badrummet och torka golven gör inte saken sämre, jag förtjänar ett varmt bad ikväll.

Jag har sovit skitdåligt hela veckan så jag hoppas att dagens aktiviteter har tröttat ut mig nog så att jag får sova inatt och börja veckan med lite mer energi.

Snart dags för middag, älskar min Crock Pot. Igår fixade den Chili Con Carne och idag Bigos (polsk surkålsgryta). Igår lagade jag även köttfärs och rotfruktsgratäng och ikväll ska jag slänga ihop en paj med bacon, broccoli och ädelost. Skönt att knöla frysen full med matlådor för trötta kvällar!

Ja o så fyllde ju bästaste E 25 igår :)
Hon hade bakat en massa supergott sockerfritt fika, så jag kunde mumsa i mig gofika till kaffet jag också.
Inte dumt!

Och nu ska jag kramas med alla katter som omringar mig i soffan och njuta av allt jag har fått gjort!

Det blir ljusare igen

Jag kastade ett öga ut genom fönstret imorse när jag satt och stämde av gårdagens kontoutdrag, kl va kanske 8:30 och det slog mig att det va så "ljust".
Eller, ljust var det väl kanske inte direkt, men det va inte kolsvart, snarare bara lite dunkelt.

För bara några veckor sedan, när jag va sjukskriven, började jag 8:30 på morgonen och när jag gick till jobbet då så var det kolsvart ute.
Det är det nu också, jag går ju hemifrån ca 7:45, men nu dröjer det inte länge innan reflexer på morgonen blir överflödigt :)
Snart, om inte allt för många veckor, är det ljust på kvällarna när vi slutar!

Just idag har varit en sån där otroligt vacker vinterdag, kallt, sol och blå himmel, hela världen liksom gnistrar vitt.
På friskvården stod jag på crosstrainern och spanade ut på den glittrande vyn och slogs av hur vackra vinterdagar verkligen är förrädiska, det ser underbart ut men man skulle lätt kunna frysa ihjäl där ute ;)
Ja, jag är en sån där frusen varelse som bylsar på mig kläder tills jag ser ut som en pingvin när jag går ut på vintern ;)
Men vackert är det verkligen!

Jag såg nån artikel på Facebook häromdagen om nån familj i Landvetter som var insnöade och inte kunde ta sig ut, de hade fått hela 32 cm snö. 32 cm? Det är ju skrattretande! Jag kunde inte låta bli att tänka att de aldrig skulle överleva om de hamnade norr om Dalälven på vintern...
Jag, som är uppvuxen i södra Sverige och inte direkt kan skryta med många snörika vintrar som barn tycker ändå att hela landet borde veta att snö är en rätt så stor risk på vintern och att man kanske borde kunna vara lite förberedd på det?
Vintern kommer ju onekligen varje år, vid ungefär samma tid, right?

Det va inte många vintrar sedan pappa blev insnöad där han bor, vid Skånska kusten. Han kom ut en måndag och det var kritvitt och oplogat.
Vet ni vad han gjorde? Han försökte köra till jobbet ändå! Nog för att han i slutändan körde fast i snön och fick ta hjälp av en bonde för att ta sig loss, drivorna vid kusten är inte att leka med (jag kan inte låta bli att fnissa lite när jag tänker på det) men poängen är att han, en inbiten  söderlänning ansåg att man inte kan låsa in sig för att det snöat lite ;)

Jag är en sommarmänniska, visst har alla årstider sin charm men om jag va tvungen att bara välja en så skulle det vara sommaren, helst då med sol och värme.
Jag trivs bäst och mår bäst i sol och värme, det märktes verkligen i Alanya, när jag blev av med nästan alla eksem och inte hade värk på hela veckan.
Underbart!

Men jag undrar om man verkligen skulle uppskatta sommaren lika mycket om man inte fick längta lite.
Om man skulle uppskatta värmen om man inte fått uppleva den gnistrande kylan.
Om man skulle njuta av sommarregn om man inte fått utstå en blaskig och sörjig vår.
Om man skulle tycka att blommorna va lika vackra om man inte sett den fina, rödgula hösten.
Jag tror inte det!
Precis som att jag tror att tråkiga saker måste ske för att man ska kunna uppskatta det positiva i samma grad så tror jag att vi måste få se det vackra i alla årstider för att vekligen kunna njuta till fullo av vår favorit.

Så just idag, och även de flesta andra soliga dagar faktiskt, så njöt jag av att beskåda vintern. Jag njöt av att veta att ljuset och värmen kommer tillbaka, precis som med allt annat i livet, jag njöt av skönheten som är just nu, för nu har snart förvandlats till då, så varför inte göra sitt bästa för att njuta av nuet så mycket man bara kan istället för att ständigt längta efter morgondagen?

Ibland kommer man till insikt om de mest självklara saker.
Jag väljer att njuta av nuet, ta dagen som den kommer och samtidigt som jag har hopp om framtiden så ska jag lära mig att se allt som är bra just idag.
Och självklart också tillåta mig själv att ha sämre dagar, utan att få dåligt samvete för att jag inte alltid är glad.

Zombies och vilddjur

Jag är sååå trött! Jag har inte sovit en hel natt på över en vecka :/
Varför? För att mina vilda små husdjur tycker att 3-5 på morgonen är en exemplarisk tid att leva rövare, flytta runt alla mattor, utmana varandra vem som kan riva flest slamrande prylar, ha race över matte i sängen eller bara allmänt sitta på mattes mage och stirra på henne tills hon vaknar :p
Igår kväll tog jag faktiskt en Imovane i hopp om att få sova bättre, bättre blev det men inte ens den kunde skona mig från katternas elefantimitationer.

Jag ska nog ta en ikväll också, så ska jag nog lyckas vända på det här så man blir som folk igen.
Jag känner mig som en zombie just nu, blir lätt så när man sover dåligt, det är nästan så att jag kan känna igen mig själv i monstren i The Walking Dead ;)
Förutom att man såklart blir trött av att inte sova så blir jag så överkänslig också, tröttheten gör att jag blir nere och känner mig själsligt trött på ett sätt som är svårt att beskriva.
Dessutom blir jag mer lättstressad och virrig, vilket kan vara en gnutta irriterande.

Jag har verkligen en del kvar att jobba på med mig själv!
Jag måste lära mig att inte stressa upp mig i onödan, att släppa kontrollen lite och ta saker för vad de är, både hemma och på jobbet.
Jag fick massor gjort både hemma och på jobbet måndag och tisdag, idag har det gått långsammare och jag måste acceptera att jag har såna dagar, lära mig att det faktiskt är ok att ha dagar när man inte går på i 190.

Imorrn är det friskis igen, yay! Jag gymmat på jobbet i vanlig ordning, det är verkligen skönt att ha den möjligheten :)
Så nu ska jag plocka ihop så att jag har allt jag behöver tills imorrn, sen ska jag hänga lite tvätt och forstätta kolla på zombies på tv :)

And then came the tears

Det stämmer faktiskt ganska bra, det där gamla uttrycket "efter regn kommer solsken".
Det kanske inte alltid är exakt solsken, men det känns alltid lite bättre efter regnet, lite renare, friskare, som att man tvättat bort allt obra.

Lite så är det med tårar också!
Jag grät idag, jag grät så att jag skakade och snorade, ni vet, sån där riktig storgråt.
Jag kände ett tryck i hela mig hela dagen igår och förmiddagen idag, jag kände mig tung och sorgsen, deppig.
På lunchen försökte jag läsa men kunde inte koncentrera mig, så med ca en halvtimme tillgodo gick jag tillbaka till mitt kontor.

Och då kom tårarna. I 5 minuter grät jag, och jag lät det bara komma.
Och efteråt? Precis som med regn så kändes allt lättare efter en rejäl grinstund. Som att jag fick rensa bort det onda, det som kändes obra.
Det kändes skönt att få ut det!

Det slog mig också efteråt att jag inte har gråtit ordentligt på över ett år, jag har inte fått det utlopp en rejäl grinstund ger på över ett år.
Visst, jag har snyftat till sorgliga scener på tv och film, jag har fått tårar i ögonen när jag känt mig nere, men jag har inte faktiskt gråtit.
Så det va nog på tiden!

Jag har dessutom konstaterat att det finns 2 sorters PMS, den man oftast syftar till; pre menstruellt syndrom som alltså kommer innan mens och post menstruellt syndrom som kommer efter.
Ja, det är iaf det jag skyller de senaste dagarnas käbslodip på ;)

Nu är det ju inte så att jag blev automatiskt sorgfri och glad bara för att jag gick gråta ut, nej, jag är fortfarande ledsen och känner mig fortfarande otillräcklig men jag fick hjälp på traven att bearbeta och hantera det.
Jag fick liksom gråta av mig lite för att sedan få kraft att gå vidare.

Så nu gör vi det! Vi går vidare, inga fler negativa inlägg den här veckan ;)
Jag har gett mig tusan på att 2016 ska bli ett bra år för mig, så nu jobbar jag vidare för att uppnå så många mål och drömmar jag kan.
I år är det min tur, om det så ska krävas allt jag har så är det min tur, mitt år.
Eller hur?

Och med det sagt så slår jag mig ner framför The Walking Dead med dagens middag, chorizo med stekt brysselkål med havregrädde, givetvis kanelkaffe till efterrätt. Mums :)

Är det inte min tur snart?

Det där med ofrivillig barnlöshet, det som så få vågar prata om och tillkännage.
Det där med den fruktansvärda sorgen, avundsjukan och orättvisan man känner när folk i ens omgivning en efter en talar om att de väntar barn.
Det går inte att beskriva den känslan.

Just nu är det många i min omgivning som väntar barn, flera bekanta får bebis under våren och sommaren och jag är verkligen glad för deras skull, jag unnar dem den lyckan av hela mitt hjärta.
Men jag blir samtidigt ledsen för min egen skull, för min dröm om ett barn som bara känns komma längre och längre utom räckhåll. Man kan inte låta bli att fråga, är det inte min tur snart? Ska jag aldrig få uppleva glädjen att bära på och föda mitt eget barn?

Jag försöker att inte ge upp, att tänka att det kommer att hända när tiden är inne. Jag försöker att tänka att min dag kommer, att naturligtvis kommer jag också att få min dröm uppfylld så småningom.
Men när andra tillkännager sina glädjebesked kan en mörk, inre del av mig inte låta bli att viska "det borde vara jag".

Det känns fruktansvärt att inte bara kunna bli glad för andras skull, att den känslan ska behöva svärtas ner av min avundsjuka och känsla av otillräcklighet.
Att lyckan för deras skull ska styras av mina egna sorger.
Det är inte rätt, men jag kan inte rå för hur jag känner.

Jag konstaterar nu att det finns nackdelar med att peta i sig mediciner som får en att känna igen ;)
Men nu har jag i alla fall fått rensa skallen lite, nu biter vi ihop och kämpar vidare!

Well, om vi ska gå vidare till ett annat ämne så kan jag ju på ännu en negativ ton meddela att min älskade sambo förlorade sin mormor igår.
Han är såklart jätteledsen så jag gör allt jag kan för att finnas där, både för honom och för hans familj.
Jag kände henne inte så väl och just nu kan det nog betraktas som en fördel eftersom det ger mig möjlighet att vara stark för D, hans mamma, syster och pappa, som jag ju känner och håller av väldigt mycket.

Vi kan väl summera det här inlägget med att jag definitivt har haft bättre dagar!
Men de dåliga dagarna behövs väl ibland de också...

Helig varde Prozac ;)

Jag måste ge ett litet shoutout till antidepressiva mediciner!
Jag mår bättre än jag gjort på många år, allt tack vare en extra spark i det figurativa arslet av fluoxetine (som är samma sak som Prozac).
Det tog ca 8 veckor innan jag började känna något överhuvudtaget igen och någonstans under den senaste månaden har jag hittat tillbaka till mig själv.

Jag snyftar framför tv:n igen, jag babblar mest oavbrutet igen, jag skrattar av ren och skär glädje minst en gång om dagen!
Jag uppskattar livet igen :)

Faktum är att jag va ganska negativ mot att börja med medicin, dels för att jag redan åt en massa och inte ville "stoppa i mig en massa onödiga kemikalier" och dels för att jag kände på nåt sätt att jag hade misslyckats om jag behövde medicin för att må bättre.
Men jag kunde inte ha haft mer fel!
Att lyssna på min läkare och ta den medicin han ordinerat är bland det bästa jag gjort, jag hade garanterat inte varit där jag är nu utan den.
Så ibland är det bra att stoppa i sig kemikalier, ibland är det precis det man behöver.

Sen tar det tid för den att verkligen göra skillnad, som sagt, alla antidepressiva  (ångestdämpande) ta upp till 8 veckor på sig att märkas, sen tar det ytterligare flera veckor innan man själv verkligen registrerar skillnaden i hur man mår och känner.
Att kalla dem lyckopiller är egentligen helt fel, för det finns ingen kemisk lycka, det är snarare ett "känslopiller".
Helt plötsligt märker man hur lite man kände innan man började äta dem, hur bortkopplad och emotionellt avstängd man har varit.

Jag ska äta mina tabletter i minst 4 månader till innan jag sakta ska börja trappa ner, men det är inget jag tänker och planerar för nu.
Istället kämpar jag nu för att få ordning på min kropp så att jag kan trappa ner och sluta med sarotenet innan sommaren.
Jag lägger fokus på att må bra, inifrån och ut!

Träningen har för övrigt gått riktigt jäkla bra så här långt, snart är jag tillbaka helt i både styrka, ork och kondition. Konstant träningsvärk i en vecka nu, på olika ställen ;)
Grymt härlig känsla!

Nu måste jag jaga bort fröken Chilikatt från gardinerna, igen!

Trevlig lördag!

Kroniska sjukdomar o allt det där

Ni som hängt med här ett tag vet att jag har diverse problem och en handfull diagnoser som fibromyalgi, endometrios osv, plus då utmattningssyndromet jag nu är på väg ur.
Så jag vet hur det är att leva med konstant värk, hur jobbigt det kan vara att det inte syns att man är sjuk.

Åh nej, tänker ni, nu ska hon gnälla igen!
Men nej, det ska jag inte alls ;)

Anledningen att jag skriver det här inlägget ikväll är att jag har tröttnat på alla artiklar, texter och blogginlägg om olika kroniska sjukdomar som mer eller mindre konstant delas i 190 på Facebook.
Ni vet, alla de där "tyck synd om oss och förstå att vi ar det svårt"-grejerna.

Ja, visst, det är ett helvete att leva med kronisk värk, att ofta ha så ont att man inte får sova, att man knappt tar sig ur sängen. Men det finns faktiskt de som har det mycket värre!
Det finns folk som inte har tak över huvudet, folk som sett sina familjer och vänner dödas mitt framför sina ögon.
Nej, det går såklart inte att jämföra, men ibland kan man behöva komma ihåg de människorna så att man kan få lite perspektiv på livet!

Det kan vara kämpigt att få hjälp med kroniska sjukdomar men vi har iallafall möjlighet att söka hjälp och faktiskt få den! Vi kan få mediciner och remisser till sjukgymnast och liknande för att få hjälp att klara vardagen.
Vi har tillgång till läkare, medicin och vård, vi har det faktiskt ganska bra!

Men så här är det! Vi har ett eget ansvar!
Om det är frustrerande att folk i din omgivning inte kan förstå vad du faktiskt lever med varje dag, försök då att förklara och jämför i termer som går att få grepp om.
Dra ditt strå till stacken och försök att gå till jobbet även om det tar emot, för det är bättre att gå dit och ge 50% än att inte gå alls.

Låt inte ditt liv passera förbi, fyllt av negativ energi, självförakt och självömkan.
Ligg inte i soffan och tyck synd om dig själv för att du "inte kan jobba".
För vet ni? För varje dag som man stannar hemma så gräver man sin egen grav lite djupare.
Man sänker sig själv och låter andra hjälpa en på traven.
Jag har själv varit där!
Att ha en sysselsättning, om så bara på halvtid, höjer självkänslan och ger ett egenvärde i ens egna ögon som är livsnödvändigt.

Jag känner till alldeles för många människor som grävt ner sig på det viset och inte tar sig upp.
Självklart har jag riktigt jävla dåliga dagar ibland när det känns som att jag bara skulle vilja ligga ner och dö, alla har det, men att ge upp och ge vika för den känslan är inte värt det, det är inget värdigt liv för varken mig själv eller folk i min omgivning.
Ibland måste man bita ihop och kämpa vidare, om inte annat så för att få lite hopp om morgondagen.

Jag vet att många inte håller med mig, vissa kanske till och med tänker att "det är ju lätt för dig att säga, vad vet du om hur jag har det?" Och det får ni tänka, men glöm då inte att ni faktiskt inte vet hur JAG har det heller!
Jag gnäller av mig här ibland, men jag skriver knappt ner en bråkdel av hur min vardag faktiskt ser ut.

För att avsluta det här lite kort;
Låt inte era sjukdomar reglera hur ni ska leva era liv, låt inte sjukdomarna ta ifrån er era personligheter.
Ta kontroll,  det är bara DU som kan bestämma vart gränsen går!

Produktiv onsdag

Har ni, precis som jag, vissa fasta dagar i veckan när orken är noll eller på max?
Jag är alltid tröttast på tisdagar, de är i min värld veckans längsta och jobbigaste dag! Måndag och onsdag är oftast produktiva dagar, såna där dagar när man orkar tvätta, städa och diska, såna där dagar när man knappt kan sitta still!
Torsdagar landar nånstans mitt emellan tisdag och måndag/onsdag.
Fredagar är bra, jag är alltid härligt trött när jag kommer hem från jobbet, men får nästan lltid ett energiryck på kvällen när jag får massor gjort.
Helgerna varierar hel beroende på hur veckan har varit, vad det är för väder osv, ibland får jag massor gjort på en helg, ibland inget alls.

Nåväl, idag är det onsdag och således en produktiv dag. Jag fick massor gjort på jobbet och jag har fått massor gjort här hemma ikväll.
Nu sitter jag i soffan och har precis slängt i mig ett par fullkornsskorpor och en kopp grönt te, jag slappar och njuter av att vara trött inifrån oh ut, jag har nog en god natts sömn att se fram emot!

Imorrn har jag friskis igen och jag är grymt taggad för ett pass i gymmet!
Jag har grym träningsvärk i mage och rygg efter gårdagens friskis, härligt när man känner att det tar på rätt ställen :)
Det blir ett liknande pass imorrn, men lite mer kondition och ett par armövningar.
Blir nog fint det!

Dags att packa gymväskan och förbereda i för morgondagen!
See ya later, alligator ;)

Egentid

Jag har lärt mig en del de senaste månaderna och en riktigt viktig sak är det där med egentid och självvärde.
Jag har varit, och är nog fortfarande, dålig på att se mitt eget värde i olika situationer såväl hemma som på jobbet och jag får lätt dåligt samvete om jag unnar mig lite egentid.

Det hela bottnar väl i att man har en förmåga att ställa alldeles för höga krav på sig själv och att man inte kan släppa/delegera. Så är det i alla fall för mig, kontrollfreak som jag är ;)

Men som sagt, jag har lärt mig mycket och lär mig fortfarande varje dag, jag har långt kvar att gå men jag är på rätt väg!
Jag har blivit enormt mycket bättre på att slänga mig i soffan och ligga där en hel kväll med gott samvete, att låta mig själv vara nöjd med allt jag HAR gjort stället för att ha dåligt samvete över vad jag INTE har gjort, att ge mig själv tid för att bara vara jag.

Och det är just det som är så viktigt, att ge sig själv tid att bara vara!
Att ha något som är bara ens eget, om det så är att glo på tv, träna, läsa, baka eller spela tv-spel så är det viktigt att ha något man gör bara för sin egen skull, något att belöna sig själv med och/eller att se fram emot efter en lång dag med jobb och vardagsbestyr.
Faktum är att de flesta av oss är väldigt dåliga på det, i synnerhet tjejer.

Ikväll har jag en sån kväll!
Jag har lagat middag, diskat och rensat kattlådorna, kvar att göra är att slänga ihop matlådor av middagsresterna.
Jag är nöjd med det idag, för jag är trött och behöver egentid, lugn och fritt från krav just idag och nu unnar jag mig det!
Jag sitter i soffan med Nessie och kollar på Chicago P.D och har laddat med några avsnitt av iZombie efter det.
Ikväll förtjänar jag det, gör inte du också det?

Glöm inte bort er själva, ha ert eget välmående i åtanke i första hand, för om ni gör det så orkar ni så mycket mer och ni får så mycket mer att ge.
Ta hand om er!

Hej, hej bloggen :)

Viktig information, det är LÖRDAG :) Underbart va?

Den här veckan har gått över förväntan, skönt med mjukstart på jobbet.
På måndag kommer alla att vara på plats igen efter julledigheten och allvaret början "på riktigt". Det ska inventeras, jag ska göra klar 2015 och skicka iväg december till bokföringsbyrån, det är dags att börja skicka kontrolluppgifter och rapportera alla löner 2015.
Kul med lite deadlines, så man får utmana sig själv lite :)

Men det innebär ju också att det är dags för friskvård igen, något jag verkligen ser fram emot! Jag kommer att gymma på jobbet i ca 1 timme varje tisdag och torsdag från och med nästa vecka.
Grymt härligt ju :)
Och som sagt, jag fortsätter gymma på Pigget med E och J på helgerna.
Det blir 4 pass i veckan, istället för 6-7 pass i veckan som jag körde innan.
Jag tror det blir bra!

Och apropå träning så har vi ju gymmat idag, körde ett grymt bra benpass.
Så jävla underbart att starta dagen med ett rejält styrkepass :D
Bäst av allt, jag vaknade och kände mig relativt utvilad strax efter 8, käkade fylle och drack kaffe i lugn och ro innan det va dags att bege sig ut.

Imorrn blir det armar/axlar/skuldror med hopp om att min elaka högeaxel samarbetar lite.
Jag smörjer med Voltaren och knaprar ibuprofen i hopp om att bli bra typ igår ;)
I värsta fall får jag skippa axlar och lägga fokus på armar och skuldror!
Det känns så skönt att vara tillbaka på banan igen!

Idag blir det nog lite slappardag för oss, just nu kollar vi på Ack Värmland, hysteriskt kul! Sen ska jag vräka julen och piffa lite här hemma, handla lite och sen ska jag göra kroppkakor till middag.
En lagom lugn dag!

Och med det önskar jag er alla en härlig vinterdag!

Rastlös själ?

Jag fick ett ryck idag och bestämde mig för att sätta mig ner och räkna ut exakt hur många olika bostäder jag har haft sen jag föddes 1982 samt hur många kommuner jag bott i.
Detta är nog väldigt inspirerat av en kul diskussion vi hade på nyårsafton ;)
Och nu tänkte jag att det skulle vara kul att dela med mig av den informationen till er!

Jag är ju som ni kanske vet, eller kan räkna ut, 33 år gammal (jag fyller år i september för övrigt) och under mina 33 levnadsår har jag haft inte mindre än 27 olika bostäder!
Alltså, 27 hem? Det är ju jättemycket på "bara" 33 år...
Till detta kan vi lägga informationen att jag under dessa år även bott i 6 olika kommuner och 4 olika län.

Jag föddes ju som bekant i Mörrum, Karlshamns Kommun, Blekinge Län.
Där bodde jag tills jag var 13 år och under den tiden hann vi med 7 olika bostäder, hus och lägenheter.
När jag var 13 flyttade jag, mamma och lillebror till Vallentuna utanför Stockholm och där hade vi 3 olika lägenheter under de 4 år jag bodde kvar hemma.

När jag var 17 flyttade jag hemifrån och flyttade ihop med min dåvarande sambo, vi bodde i vår lägenhet i Upplands Väsby utanför Stockholm i 2 år.
2001, när jag var 19, flyttade vi till Borlänge där vi bodde ihop i ytterligare 1 år, sen fladdrade jag vidare och hann under det följande året (2002) plöja igenom hela 4 olika boenden innan jag sommaren 2003 flyttade in i min stora, fina etta. I den fina ettan bodde jag i strax över ett år, det var då, på hösten 2003, som älskade Nisse kom hem till mig!

Våren 2003 träffade jag en ny kille som jag flyttade ihop med, han kom från Strömsund i Jämtland och ville egentligen tillbaka dit snarast möjligt.
Så hösten 2004 gick flyttlasset till Östersund, därav bodde i en ombyggd lada på 2 rum och kök, en riktigt mysig lya faktiskt!
Där hann vi bo i ca 3 månader ;)
I januari 2005 fick jag jobb i Strömsund och vi flyttade då hit.

Vi hann tillsammans med 4 olika bostäder innan vi flyttade isär sommaren 2008.
Sedan 2008 har jag hunnit med ytterligare 5 olika boenden.
Ganska skickligt va?

Jag och D har nu bott i vår fin femma i ca 2,5 år och jag hoppas att vi blir kvar där länge till för vet ni vad? Att flytta är grymt drygt :p

Men som sagt, 27 olika bostäder i 5 olika kommuner; Karlshamn, Vallentuna, Upplands Väsby, Borlänge, Östersund och Strömsund. 4 olika län; Blekinge, Stockholm, Dalarna och Jämtland.

En annan kul detalj är att jag på söndag (10/1) har bott i Strömsund i 11 år!
Vart tar tiden vägen?!
Här tror jag dock att jag blir kvar.
Jag törs inte säga att jag aldrig mer kommer att flytta, för det kommer jag alldeles säkert att göra, men jag tror inte att jag kommer att lägga till fler kommuner och/eller län på meritlistan ;)
Jag trivs bra där jag är och med alla de fina människor jag lärt känna under de här 11 åren.

Ja, lite onödigt vetande om mig såhär på en torsdag ;)
Och det va allt för idag!
Ha det bäst :)

Tillbakablickar & lite annat strunt

Årets 2 första arbetsdagar avklarade utan problem, det känns fortfarande väldigt bra att vara tillbaka i normala rutiner igen!
Rent allmänt så mår jag faktiskt riktigt bra nu, bättre än på väldigt länge och jag har gett mig fan på att det ska vara en ihållande trend.
Skam den som ger sig!

I eftermiddags gjorde jag något jag normalt sett aldrig gör, efter ett konstigt infall så gick jag tillbaka bland mina gamla blogginlägg och skummade igenom en del av det jag skrivit under sämre perioder.
Främst läste jag igenom det jag skrev i slutet av 2011, början av 2012 och början av 2013 och jag insåg ganska fort att den känsla av maktlöshet,  mindrevärdeskomplex och mitt kontrollbehov som till slut ledde till att jag blev sjukskriven i september förra året nog funnits där bra mycket längre än jag trodde.
Att jag inte hamnat där tidigare är nästan konstigt men jag antar att jag alltid på något sätt har lyckats hålla mig över ytan.

När det blev en längre hektisk period på jobbet så brakade det till slut och nu sitter jag här och har precis börjat komma tillbaka till mig själv.
Jag mår inte dåligt över saker som hände då, det har jag för länge sedan bearbetat och hanterat, det är nog bara så att jag för varje grej har blivit lite mer otillräcklig i mina egna ögon och kanske även lite mindre stresstålig.

Jag tror ändå att det va bra att jag läste igenom lite av det, för när jag gjorde det så kände jag verkligen hur stor skillnad det är på mig nu och då. Jag kände mig för en stund stark, stolt över mig själv och alldeles tillräcklig. Och vet ni? Det är verkligen en härlig känsla!
Jag har trots allt gått igenom ganska mycket i mitt 33-åriga liv, både saker jag ställt till med själv och saker som jag inte kunnat påverka, som ingen borde behöva stå ut med.

Jag tror inte att jag har gått igenom mer svåra saker än många andra i min omgivning. Jag tror att de flesta av oss går igenom förjävliga saker någon gång i sitt liv. På många sätt kan jag känna mig lyckligt lottad om jag jämför med några av mina vänner, sen kommer jag på att man faktiskt inte ska jämföra sig med andra för vi är alla olika och vi hanterar saker olika.
Jag vill tänka att vi får det vi klarar av, det vi kan hantera, men det känns lite för orättvist.

Hur som helst så känner jag verkligen att min syn på mig själv har förändrats otroligt mycket de senaste veckorna.
Jag ser på mig själv i ett annat ljus och jag trivs ganska bra med vem jag är.
Jag har hittat en styrka i mig själv att vända på mitt liv, jag vill må bra och jag tänker göra allt jag kan för att få fortsätta göra det!

Men för att ge mig själv en liten extra push och lite mer motivation så har jag lovat mig själv en liten belöning.
När jag har klarat 3 månader utan socker och utan att köpa saker jag inte behöver (tex smink, skor och kläder) så får jag beställa en ny Onesie :) Jag har spanat in en fin på InOne med en stor döskalle på ryggen som skulle passa himla bra att alternera med min blå lusekofte OnePiece!

Och med de orden avslutar jag dagens inlägg och kryper ner i soffan bredvid D och kollar på Ack Värmland.
Ha en fin trettondagshelg :)

Home, sweet home

Äntligen hemma! Vi kom hem strax efter 18 igår kväll efter en lång dag i bilen.
Vi hade räknat med att vara hemma ca 17 men blev försenade pga den långa kön på Max i Hudiksvall där vi stannade för att äta lunch.
Men, men, hem kom vi och det är väl viktigast :)

Väl hemma kom tre glada katter och var enormt sällskapssjuka. Chili har knappt lämnat min sida sen vi kom hem, hon har sovit på mina ben nästan hela natten och ligger i mitt knä mest hela tiden nu. Älskade på husdjur!

Jag saknar alltid dem när vi är borta och får mer och mer dåligt samvete över att lämna dem med kattvakt flera gånger om året. Samtidigt kan jag ju inte släpa med mig dem varje gång vi åker bort...
Tur ändå att jag verkligen trivs här hemma nu för tiden för det innebär ju att jag bjuder hit min familj istället för att åka ner själv varje gång.

Skönt att vara hemma igen i alla fall och jag ser verkligen fram emot att börja jobba heltid igen och att återgå till normala rutiner.
Jag kickstartar 2016 med en detox och ett sockerfritt kvartal för att bryta alla dåliga vanor jag lagt på mig under hösten.
Istället för att öka på träningen som alla andra så minskar jag den faktiskt, från 6-7 går i veckan till 4-5.
Jag ska dedikera hela det första kvartalet till mitt eget välmående och göra allt jag kan för att aldrig hamna i den situation jag suttit i på sistone igen.

Så mitt nyårslöfte är kort sagt att ta bättre hand om mig själv och lära mig att ta mitt eget välmående i första hand!

Och med de orden ska jag fylla på kaffekoppen och återgå till att klia Chili bakom örat <3

2015-01-01

Nu har vi officiellt vinkat hejdå till 2015 och jag välkomnar 2016 med öppna armar.

Hoppas att ni mår lika bra som jag idag!

Efter en fantastisk vecka hos mamma kör vi imorrn tillbaka hem till katterna och den snabbt annalkande vardagen.

Jag startar det nya året med en bild på mina 9 mest gillade bilder på instagram under 2015.

Nu ska jag och mamma tassa iväg och hämta pizza på bästaste pizzerian ever, San Marco i Häggvik, Sollentuna :)

Kikar in igen om ett par dagar och skriver mer om mina mål för 2016, until then, take care :)