Jag är så trött på denna känslomässiga bergochdalbana! Känner mig så jäkla förvirrad...
Jag mår visserligen mycket bättre, men det kommer fortfarande över mig ibland, sorgen, känslan av misslyckande, känslan av att inte vara tillräckligt eller bra nog. Mitt självförtroende är verkligen inte vad det brukar vara. O även om jag vet att allt kommer att bli bättre, så känns det skit just nu.
Önskar att jag kunde få tag i en vettig lägenhet nu, att jag kunde få flytta och börja om så nytt. Vill bli av med huset så att vi kan avsluta det här kapitlet en gång för alla.
Längtar till sista februari, när jag äntligen ska få träffa mamma igen! Tack o lov att man har saker att se fram emot, för just nu känner jag mig verkligen ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar