Förändringar

Det slog mig för ett par dagar sen att jag nog har förändrats mycket mer än jag själv trodde de senaste åren. Framförallt har jag nog förändrat de senaste månaderna. Jag mår bra, riktigt bra, o det har jag inte gjort på väldigt, väldigt länge.

Det som gör att jag själv reagerat nu är en hel hög med små detaljer; jag sjunger/nynnar med till Spotify medan jag jobbar o skiter i om någon hör, jag bryr mig inte om att det är dåligt väder, kallt o ruggigt eller regn o mörker påverkar inte mitt humör ett dugg (o jag har alltid varit extremt styrd av väder, regn =deppig osv), jag struntar i eventuella draman för oavsett om det påverkar mig eller inte så har jag helt enkelt ingen lust att slösa energi på saker som drar ner mig, jag låter det inte påverka mig helt enkelt.

Men framförallt! Jag har inte haft någon som helst känning av PMS den här månaden! Jag hör till den kategori kvinnor som mår fruktansvärt dåligt dagarna innan mens, o jag har lidit av pre menstruelt syndrom så länge jag kan minnas. Vissa månader blir jag rent av depressiv, i synnerhet den här tiden på året, andra månader blir jag bara väldigt överkänslig, gråtmild o lättirriterad. Men nu? Ingenting!! Jag har haft ett leende på läpparna hela veckan, sjungit glatt o helt enkelt bara varit på bra humör. Trött, men vid gott mod :-) Värken har jag förstås, precis som vanligt, men inget av det andra. Kan detta vara en vändning för mig?

En annan sak jag har funderat mycket på är hur bra jag faktiskt trivs med mitt liv. Att flytta ihop med D trots att vi bara varit tillsammans i några månader är det bästa beslut jag tagit på många år. Att bo ihop fungerar långt över förväntan, allt känns så naturligt på ett sätt jag aldrig har upplevt förut. Vi trivs så himla bra tillsammans o vi älskar verkligen vårt nya hem. Nu när vi har landat o kommit till ro så är livet helt enkelt så nära perfekt som det kan bli.

Jag trivs med mig själv också! Ok,  jag vill bli av med några extra kilon o dåliga vanor, jag stör mig på eksem o ledvärk som uppstått för att jag inte skött mina matvanor o tränat som jag borde, men jag trivs ändå med mig själv. Jag har kanske inte alltid haft världens bästa självförtroende, men min självkänsla har det aldrig varit något fel på. Nu känns det som att även självförtroendet är så plats. Jag tycker inte att jag är ful, inte fet, kanske lite knubbig o lite alldaglig, men det är ju inget fel med det ;-)

Jag fascineras över hur mitt liv har vänt. Över hur bra jag mår o hur bra mitt liv har utvecklats. Jag trivs med allt just nu, det enda jag saknar är obegränsad ekonomi, o vem vill inte ha det ;-)
Nej, jag är inte perfekt, D är inte perfekt, vårt liv är inte perfekt. Men i mina ögon är vi så nära man kan komma, o jag ser fram emot att leva mitt liv med honom, ser fram emot att dela alla våra drömmar o skapa en framtid tillsammans. O bättre än så kan det väl knappt bli?