Slut...

Jaha, då va ännu en vecka förbi... Konstigt att tiden går så fort när det känns som att världen står still o allt levande håller andan...

Min vecka har iaf inte varit bra, inte alls faktiskt... Jag har haft fruktansvärt ont hela veckan, värre än någonsin förut. Jag har gråtit så mycket att jag förmodligen skulle behöva oroa mig för översvämning här hemma.
Inte en dag har gått utan minst två gråtattacker. Känns som att jag har nått nån slags osynlig gräns, att det har tagit stopp. Jag kan inte fortsätta hålla allt inom mig, fortsätta plöja framåt i 190 o inte se mig omkring, fortsätta ignorera allt som är jobbigt, för jag har sprungit in i en barriär nu o dammen har brustit...

Om mindre än två veckor ska jag åka ner till mamma, ni anar inte hur jag längtar!! Just nu behöver jag mamma, mer än på många år... Jag behöver både henne o lillebror.
Jag behöver deras stöd, den tryggheten man bara kan känna hos sin familj. O jag behöver det avbrott i min vardag som en liten resa innebär.

Jag måste nog inse att allt jag känner kommer att ta tid att reda ut. Att jag kommer att få kämpa med allt det här ett tag, att det inte bara försvinner om jag låtsas som ingenting.
Och faktum är att jag inte orkar låtsas som att allt är ok så länge till. Förr eller senare rasar murarna...