Lugn och ro

Det är det jag känner att jag behöver mest just nu, lugn och ro.
Jag har ingen ork, inget tålamod just nu. Trött, less, besviken på livet...

Mycket som snurrar i huvudet! Funderar mycket på vad som kommer att hända framöver, hur framtiden ser ut, om mina drömmar och mål fortfarande är nåbara.
Jag försöker gömma mig bakom en fasad för att inte visa hur ledsen, arg och besviken jag faktiskt är. Jag vill inte visa folk i min omgivning hur dåligt jag faktiskt mår. Dels för att jag inte vill vara en börda, nåt obehagligt eller tjatigt, men dels också för att det känns som att om jag raserar alla skyddsmurar så kommer jag inte att ta mig upp igen...

Överdrivet dramatiskt? Ja, det kan du ju få tycka om du vill... Men för mig är det här ingen liten grej. Jag är inte döende, min sjukdom är inte livshotande. Det syns inte på mig att jag är sjuk, jag har inga missbildningar eller bölder.
Men jag lever med kroniskt värk, tänk dig mensvärk x10 flera gånger i månaden. Tänk dig oändlig trötthet i över en vecka varje månad, hur mycket du än sover så är du inte utvilad. Tänk dig att det blir värre för varje månad. Tänk dig att det enda som lindrar är något som riskerar ta ifrån dig det du önskar dig mest i livet. Kan du tänka dig det o ändå säga att jag är överdrivet dramatisk? Om så är fallet kan du sluta läsa min blogg nu, för det här är bara en liten mikroskopisk del av allt som rör sig i mitt huvud nu.

Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att skriva så här öppet, men det känns ändå skönt att få skriva av sig!
Tack för att ni läser, fråga gärna om ni funderar över något.