Jag ORKAR inte...

Jag tror inte att min omgivning förstår vad jag menar när jag säger att jag inte orkar.
Det handlar inte om att jag är lat o hellre ligger i soffan, eller att jag inte vill. Det handlar om att jag inte psykiskt orkar.

När jag säger att jag inte mår bra, betyder inte det alltid att jag har ont, utan att jag mår psykiskt dåligt, att jag är ledsen. Jag känner mig otillräcklig som människa, ensam...

Jag vet att många försöker förstå, men jag ser också att många ger upp o tycker att jag överdriver.
Ni får tycka vad ni vill, jag vet att det är nu och under det jag har framför mig som jag kommer att se vilka som är mina riktiga vänner, vilka som verkligen finns där.

Jag är inte mig själv, o jag förstår att det är förbryllande. Folk säger att jag bara behöver bearbeta det här, sen kommer allt att bli "som vanligt".
Det är inte sant! Det kommer aldrig mer att bli som innan, jag kommer aldrig mer att bli som innan.

Jag förändras nu, mitt liv förändras. Allt omkring mig förändras o jag har ingen makt över det.
Jag kommer att få mer makt när jag har bearbetat klart, men det kommer att ta tid. Mest troligt lång tid.
Jag har en lång resa framför mig, en resa som jag inte planerat eller vet nåt om.

Jag gråter för minsta lilla, jag är arg helt plötsligt utan synbar anledning, jag är bitter och besviken.
Ibland lyckas jag dölja det, men sällan helt.
Ibland skrattar jag, ibland är jag till o med nästan glad på riktigt, men det håller inte. När ingen ser eller hör är jag ledsen o arg igen.

Idag är en sån dag! En dag när jag inte orkar, när jag mår dåligt. En dag som en av de jag behöver allra mest inte alls kan förstå. O det gör ont!