Blä, blä, blä...

Nu har det gått ett par tre månader sen jag slutade med p-pillrena, o nu märks det att alla eventuella rester från hormonerna är borta.
Min PMS är tillbaka, i full kraft:-(
Jag har humörsvängningar som heter duga,  men i grund o botten känner jag mig mest ledsen. Så fruktansvärt ledsen... Och ensam!

Såklart tänker man också för mycket när man känner så. Jag tänker på allt jag saknar, allt som händer i mitt liv, allt som inte blev som jag trodde. Jag tänker på alla misstag jag gjort, på hur annorlunda allt hade kunnat vara om jag tagit de beslut jag nu tagit mycket tidigare. Jag tänker på hur mycket jag saknar min familj, på hur mycket större den saknaden har blivit det senaste året. Och jag funderar över min framtid, hur den kommer att se ut,om jag någonsin kommer att få något av allt det jag drömmer om.

Jag är i grund o botten en positivt lagd människa, jag har sällan svårigheter att se något positivt i allt. Men just nu gör jag inte det, just nu ser jag bara allt som blivit fel, allt jag saknar, jag känner bara en enorm tomhet.
För precis som jag skrev igår så är jag ensam.

Ja, jag har vänner, men jag har inte som de flesta andra någon riktigt tight barndomsvän. Jag har min älskade familj, men de är alldeles för långt bort. Jag har mina oerhört lojala och underbara katter, o jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dem...

Ensam är stark, visst det är nog sant, men allierad är starkare o någon sådan har jag inte!
Jag står ensam i min kamp, min kamp för att acceptera sjukdomen och allt vad den innebär, min kamp för ett liv jag vill leva, min kamp i allt jag inte vill skriva om här.

För många tankar och känslor tynger mig just nu, och jag kan inget annat göra än att försöka bearbeta dessa och vänta på att det ska gå över. På att det ska kännas bättre igen, o det känns väldigt långt bort!