Innan jag börjar skriva vill jag bara påpeka att det jag skriver om inte handlar om någon speciell person/några speciella personer utan bara är grundat på reflektioner och funderingar!
Jag har ju skrivit många gånger tidigare att jag har många vänner och bekanta som har eller väntar barn. Detta har i min värld aldrig varit ett hinder för vår vänskap/bekantskap, men många gånger på sistone har jag uppmärksammat att folk som har bebisar tyr sig till varandra oavsett vad de tänkt om varandra innan denna enda gemensamma faktor dyker upp.
Missförstå mig inte, det är starkt att kunna ändra åsikt om en människa och faktiskt ta denna till sig! Det jag däremot har uppmärksammat kan vara en följd av detta är att vi som ännu inte har nån knodd på gång inte längre "duger".
Är vi som inte har barn mindre värda som vänner bara för att vi inte har barn eller är gravida?
Jag har ett par bekanta som upplever att deras vänner inte uppskattar deras sällskap längre för att de skaffat barn, att det bara "duger" med de som faktiskt har barn... Jag har även bekanta som liksom jag ofta får frågan "När ska ni skaffa barn då?" eller "Börjar det inte bli dags för en liten för er snart?" Spelar det någon roll? Är inte det vårt beslut? Måste vi skaffa barn för att passa in i umgängeskretsen?
Jag själv har nog aldrig upplevt att jag inte duger som vän bara för att jag är barnlös... Hälften av de jag umgås med aktivt och har någorlunda tät kontakt med har ju som sagt barn i olika åldrar. Det jag funderar på istället är det motsatta. Kommer folk jag aldrig riktigt umgåtts med eller som jag inte längre har kontakt med att börja höra av sig i och med att jag blir gravid?
Vore inte det lite fel i så fall? Man kan väl inte grunda en vänskap på "att vi har ju faktiskt barn båda två nu"??
Anledningen att jag kom på att skriva det här just idag va en diskussion med en väninna per telefon tidigare under dagen, en av dem som har barn, där ämnet kom upp. Jag har sedan gått och grubblat på det och kom fram till att jag skulle skriva om det när jag fick tid och lust, vilket visade sig vara nu;)
Jag skulle verkligen uppskatta era kommentarer kring detta, tänker jag helt galet eller ligger det faktiskt något i detta
Är man mindre värd om man är barnlös bland småbarnsföräldrar?
Våra vägar kanske inte alltid är desamma, kanske inte alltid går åt samma håll. Men varför sörja förgreningen när den närmsta sträckan verkar leda oss alla åt samma håll? Varför inte bara uppleva och må bra, bygga lyckan just nu, där den finns.
SvaraRaderaSorgen i sanningen är att allt kommer att förändras, det gör det alltid, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Vad de flesta glömmer bort är att NU egentligen är det enda jag verkligen kan påverka, kan finna och må bra av. Att sitta i nu med näsan i framtiden och blicken i det förflutna.. Vad är det egentligen? Är det inte samma som att låta miljonerna rinna bort framför mig, utan att jag bryr dig om att fånga upp dem. Är det inte att bli gammal i förtid, sitta på en bänk med tom blick och hävda att allt var bättre förr – men utan att tänka tillbaka. För jag tänkt tillbaka, är det inte säkert att det egentligen funnits något förr.. Allt beror på hur länge jag suttit på den där bänken och stirrat ut i tomma intet.
Jag avundas inte de människor som berättar om sina gångna år fyllda av äventyr, barn, lycka och sinnesro. Jag försöker istället bli en av dem, lev ut det jag önskar. Stänger inte in mig i demokratins uppstolpade regler och dolda diktatur. Det går att tänja på dess inrutade mönster utan att göra någon skada, utan att vara ”brottslig” utan att egentligen låta samhället förstå att man gör det.
Det enda som kommer att ske är de inskränkta människorna kommer att avundas. Ännu en själ fylld av lycka och sinnesro, som för den sakens skull inte kommer se ner på dem eller någon annan. Bara en olycklig människa sätter sig över en annan, för att rättfärdiga sin egen olycka, sitt eget obehag, sin egen törst efter det andra har men det personen själv är för rädd att söka.
Jag är inte rädd längre. Lyssnar inte på den demonen som göder min rädsla och försöker kväva allt jag strävar efter. Accepterar bara att den finns och VET verkligen med mig själv att jag just nu är utom räckhåll, den kan inte påverka mig.
Det är sådana små saker som för mig tillbaka till enkelheten i livet. Visst jag kan plocka sönder allt i små, små obegripliga beståndsdelar och finna var och en av dem totalt meningslös, utan den minsta substans eller möjlighet att tillföra något. Kom då ihåg att där har jag egentligen den bästa utgångspunkten. Där har jag den största möjligheten att börja lägga ihop delarna och forma världen som jag själv vill ha den. Forma min livssyn så som den passar mig och får mig att må bra. Skulle någon försöka påtala att jag har fel? Låter jag dem göra det, men lägger ingen tyngd i deras ord. Accepterar väl bara att de ännu inte nått insikt, men dömer ingen för det. Väldigt många är fortfarande inte redo att se förbi det sköra skalet de kallar liv och verklighet.
En del säger mig att det är farligt att flyga, att sväva för högt. Jag säger att det är lika farligt att sitta fastkedjad i jorden utan möjlighet att utforska dina drömmar. För den sakens skull finns det ingen anledning att aldrig ha fötterna på jorden. Jag har det lika mycket som jag svävar och leker med eoner. Skillnaden jag ser är att jag har valt själv att ha dem där, ingen får låsa mig i en verklighet som de finner allsmäktig, ingen får kräva att jag överger min syn på livet – på samma sätt som jag aldrig får kräva det av någon annan. Ingen annan.
Jag önskar att leva och lära mig, i alla fall en bråkdel av, hur andras värld ser ut.
Tack för din kommentar Tim! Du har så rätt, varför hänga upp sig på det förflutna när man ändå inte kan ändra det, varför leva i framtiden när man ändå inte kan styra den? Lev nu och lev för din egen skull, lev som du vill.
SvaraRaderaJag umgås både med dom som har barn å inte.. men ja tycker de e lättare att umgås med dom som har barn pga att dom är mer förstående. Jag bestämmer inte hur dagen ska bli de gör oliver, ja kan inte planera på samma sätt osv.. men dom som varit barnlös som ja umgåts med verkar inte förstå att Oliver har sina "sovtider" som ja inte vill ändra på osv.. men de förstår dom som har barn.. ska inte säga att alla barnlösa är så.. men tycker inte att mammor/pappor ska skita i sina gamla vänner som ej har barn men tyvärr blir de ju lätt så :( man e juh liksom på två helt olika nivåer om man säger så.. God fortsättning på de nya året förresten. kram Fridha
SvaraRaderaTack för din kommentar Fridha, kul att du kikar in:)
SvaraRaderaJag förstår vad du menar, har en gammal vän som förlorade nästan alla sina vänner när hon blev gravid (det är 8 år sen nu) just för att de inte fattade att hon inte kunde "flänga runt" hur som helst,jag va, och är än idag en av de få som blev kvar. Men självklart så förändras allt när man får barn.
Det är alltid kul att få höra olika perspektiv på saker, tack:)
God fortsättning till er med! Kram