Sitter jag och min underbara, fina älskling hos min älskade, söta mamma och hennes roliga, snälla Stefan vid brasan i deras underbara, mysiga torp och dricker glögg/vin/öl och öppnar paket och pratar en massa strunt:)
Vi får ju fira julafton 2kvällar i rad:) Först på julafton i Tullingsås och sen hos mamma på deras landställe på juldagen, synd om oss har jag hört;)
Ska bli så himla kul att kunna stanna hos mamma lite längre den här gången och verkligen hinna umgås. Ska dessutom hitta på något med Eric och Magda och det är alltid lika roligt:)
Känns som att det här kommer att bli min bästa jul på väldigt länge :D
Confessions, del 2Ja, jag tror att det är dags igen nu... Den här gången tänkte jag mest bara berätta lite allmänt om mig själv...
Jag är en till synes ganska flummig person, ostrukturerad och flamsig. Jag vet att många tror att det är sådan jag är, att jag är omogen och inte kan ta ansvar. Det stör mig inte, folk får tro vad de vill, men faktum är att jag har ett jobb jag absolut inte skulle ha fått om allt det stämde.
Jag är ganska flamsig och busig, jag är utåtriktad och social, pratar massor om allt och ingenting och jag kan förmodligen irritera skiten ur de flesta. Men det är inte allt jag är!
För er som inte redan vet det så jobbar jag på Visitkort.se. Jag är ekonomiassistent/ekonomisekreterare, kredithandläggare samt ansvarig för en mindre verksamhet som jag nästintill driver själv.
Jag är egentligen ganska välorganiserad, strukturerad och har alltid huvudet på skaft.
Jag drar mig inte för att ta jobbiga diskussioner, jag kan stå på mig om det krävs men jag kan även medge när jag har fel. Jag skämtar om allt och är för det mesta glad men jag kan träda in i en auktoritär roll närhelst det behövs.
Att jag har ruggigt bra sinne för onödiga detaljer och löjligt bra minne gör att jag är snabb och effektiv inom mitt yrke.
Jag har självkännedom och självinsikt, jag tvivlar sällan på mig själv. Men jag har däremot inte världens bästa självförtroende, jag har löjliga komplex över en massa rent fysiska saker. För stor mage, för korta ben, för fula tår och blablabla... Det tror jag att de flesta har.
Jag känner mig inte hemma på någon plats, man skulle nog kunna säga att jag känner mig rotlös. Jag känner mig hemma med min pojkvän, med min familj, men inte på en plats. Det är en otäck känsla, men det blir säkert bättre den dagen man skaffar egen familj.
Jag är mörkrädd, som tusan. Varje gång jag går på en mörk plats är jag övertygad om att jag kommer att bli mördad eller uppäten av ett monster, logiskt tänkande fungerar inte alltid som det ska;)
Jag har inte gått ut grundskolan, än mindre gått gymnasiet. Jag flyttade från Mörrum till Vallentuna mitt i 7:an, jag va alltså 13 då och det va inte hur lätt som helst att hantera. Jag flyttade ofrivilligt med min mamma och lillebror och lämnade alla kompisar och min pappa. Jag fick hela min skola i Mörrum att skriva på en protestlista mot flytten men det hjälpte förstås inte;)
Det visade sig när jag va 15 att jag inte fick bo kvar för pappa, han tyckte att jag va för jobbig... (Ja, han sa det till mig själv) No shit, Sherlock! Jag va envis, bestämd och en jävla monsterunge kort sagt, men jag va ändå HANS unge, trodde jag i alla fall.
Det gick flera år då jag va fruktansvärt bitter och besviken på min pappa men det gick över. Man kan inte välja sina föräldrar, men man kan välja hur man hanterar saker och ting och jag valde att hellre ha en pappa som jag har dålig kontakt med än att inte ha någon kontakt med honom alls.
Mina tonår va ganska händelserika och jag kan inte skriva så mycket om det på en gång. Men nu har jag i alla fall öppnat en dörr!
Nu är jag less på att skriva och mina fingrar is killing me! Sleep tight :)
