Är det inte min tur snart?

Det där med ofrivillig barnlöshet, det som så få vågar prata om och tillkännage.
Det där med den fruktansvärda sorgen, avundsjukan och orättvisan man känner när folk i ens omgivning en efter en talar om att de väntar barn.
Det går inte att beskriva den känslan.

Just nu är det många i min omgivning som väntar barn, flera bekanta får bebis under våren och sommaren och jag är verkligen glad för deras skull, jag unnar dem den lyckan av hela mitt hjärta.
Men jag blir samtidigt ledsen för min egen skull, för min dröm om ett barn som bara känns komma längre och längre utom räckhåll. Man kan inte låta bli att fråga, är det inte min tur snart? Ska jag aldrig få uppleva glädjen att bära på och föda mitt eget barn?

Jag försöker att inte ge upp, att tänka att det kommer att hända när tiden är inne. Jag försöker att tänka att min dag kommer, att naturligtvis kommer jag också att få min dröm uppfylld så småningom.
Men när andra tillkännager sina glädjebesked kan en mörk, inre del av mig inte låta bli att viska "det borde vara jag".

Det känns fruktansvärt att inte bara kunna bli glad för andras skull, att den känslan ska behöva svärtas ner av min avundsjuka och känsla av otillräcklighet.
Att lyckan för deras skull ska styras av mina egna sorger.
Det är inte rätt, men jag kan inte rå för hur jag känner.

Jag konstaterar nu att det finns nackdelar med att peta i sig mediciner som får en att känna igen ;)
Men nu har jag i alla fall fått rensa skallen lite, nu biter vi ihop och kämpar vidare!

Well, om vi ska gå vidare till ett annat ämne så kan jag ju på ännu en negativ ton meddela att min älskade sambo förlorade sin mormor igår.
Han är såklart jätteledsen så jag gör allt jag kan för att finnas där, både för honom och för hans familj.
Jag kände henne inte så väl och just nu kan det nog betraktas som en fördel eftersom det ger mig möjlighet att vara stark för D, hans mamma, syster och pappa, som jag ju känner och håller av väldigt mycket.

Vi kan väl summera det här inlägget med att jag definitivt har haft bättre dagar!
Men de dåliga dagarna behövs väl ibland de också...