Tomrum

Allt känns så tomt, så konstigt, så fel.
Han va för ung för att försvinna nu, han hade så mycket kvar att ge, och få!
Det är för tyst här utan honom, killen som spann som ett tröskverk när man klappade honom, killen med klor som klapprade mot parketten som om han vore en liten hund, killen som småpratade precis på det sätt som Nisse lärt honom.
Det är för tyst här utan Liten...
Det är för tomt här utan dig!

Jag vet att många tänker att "visst är det trist men han är ju bara en katt" och precis som när Nisse somnade in så säger jag att där har ni FEL!
Liten va en stor del av min familj, en kär vän och en av de mest lojala katter jag någonsin haft privilegiet att få ha i min närhet. Och han valde mig!

Jag har sett Liten växa från en undernärd och rädd liten kille till en tuff herre som försöker hålla tjejerna på mattan.
Från att ha gömt sig så fort det knackar på dörren till att bli så trygg i oss och sig själv att han alltid va med när vi fick besök.
En kille som valde mig när han bara va en undernärd bebis på ett Djurhem utanför Härnösand för snart 7 år sedan, när han kröp upp i min famn och nästlade sig in så nära han kunde komma mot min hals.
Så som han fortsatte att göra till sitt sista andetag...
För så somnade han in, i min famn med mitt armveck som kudde.

Jag saknar och sörjer, försöker förstå vad som hänt, försöker acceptera att han är borta, försöker att bearbeta.
Jag vet i alla fall att han har levt ett bra liv, att han va trygg hos mig igår och att min kärlek till honom va besvarad på ett sätt som är unikt mellan en lojal katt och dess matte/husse. Jag vet att jag i alla fall alltid har gjort mitt bästa för att han ska ha det bra, och att det va det jag tvingades göra en sista gång hos veterinären igår.
Och nu kan jag bara hoppas att Nisse väntade på andra sidan, redo att stötta honom igen så som han gjorde under Liten 5 första år i livet....