Sorg

Min älskade lilla Liten har matvägrat i ett par dagar, så jag blev orolig och ringde veterinären.
Vi fick tid på en gång, gick dit och undersökte lillkillen ordentligt.
Röntgen såg bra ut men han hade en halsinfektion och lite trassel med ryggen  så veterinären satte dropp för att hydrera honom och vi diskuterade hur vi skulle hjälpa honom att komma igång igen, byta foder och sånt.
Sen kom svaret på blodprovet...
Skyhöga, rent ut sagt dödligt höga, njurvärden. Så pass höga att han högst hade ett par dagar kvar att leva.

Så jag tvingades att på stående fot besluta vad som var bäst för Liten, att han skulle få somna in i min famn där på en gång, medan han åtminstone kände sig trygg och va lugn.
Han tryckte sitt sammetslena, svarta lilla huvud mot mig och somnade in med min arm som huvudkudde.
Han låg en stund och bara gosade innan han slutligen tog ett lugnt, djupt andetag, och sen va han borta. För alltid.

I 1 år, 4 månader och 6 dagar fick Liten klara sig utan Nisse och utvecklas till sin egen herre. Nu är han tillbaka i tryggheten hos Nissekatten vid regnbågsbron <3

Jag är nog i chock tror jag, jag fattar inte riktigt vad som händer. Kan inte riktigt ta till mig att han är borta.
Det gick för fort, det va alldeles för oväntat! Jag va inställd på medicinering, kanske ta bort lite tandsten eller i värsta fall en operation av något slag, men det här? Det här kom som en blixt från klarblå himmel.
Det gör ont och känns otroligt tomt.
Tänk att en så liten varelse kan lämna ett så enormt tomrum efter sig!
Jag är förbannad, tycker att det är oändligt orättvist och önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och bara stanna ett par minuter längre med min söta, svarta sammetskatt i famnen.

Men jag kan inte göra någonting!
Jag kan bara göra mitt bästa för att acceptera, bearbeta och slutligen, gå vidare...

Vila i frid, min älskade vän, må du och Nisse ha det alldeles underbart tillsammans vid regnbågsbron.
Vi ses igen, älskade Liten <3