Minnen

Det är oundvikligt att tänka tillbaka på gamla minnen när tragedin slår till, för i våra ögon så är det precis vad detta är, en tragedi.
Jag tänker på alla minnen mest hela tiden, bilder av Liten snurrar runt i mitt huvud mer eller mindre konstant och jag mår fysiskt illa av hålet han lämnat efter sig.

Jag minns första gången jag såg honom, när han va så lite att han rymdes i min hand, på Öbacka Djurhem utanför Härnösand. Han va så liten, så rädd!
Jag lyfte upp honom och han kurade in sig mot min hals, och där låg han medan vi gick runt och hälsade på alla de andra katterna och gick på en rundtur.
Han såg förtvivlad ut och höll sig fast för allt vad livet bar när jag skulle lämna tillbaka honom till hans surrogatmamma.
4 veckor senare körde jag tillbaka dit och hämtade den denna lilla, rädda och så himla söta kille. Det va en septemberdag 2009.

Han såg upp till Nisse från dag ett. Tog efter allt som Nisse gjorde och tydde sig verkligen till honom. Nisse blev hans trygghet, hans förebild och det färgade Litens eget beteende, han visste ju hit Nisse gjorde för att få som han ville.
Men näst efter Nisse så va det matte som gällde, och att kramas ordentligt med matte va alltid välkommet, för kramas gjorde han! Han höll sig fast i min axel och  puffade på mina glasögon eller tvättade mitt hår.

Han älskade att ligga på nackstödet i soffan, och jag skulle gärna luta mig tillbaka mot honom som om han vore ett nackstöd. Om jag inte gjorde det så hände det att han sträckte ut en tass och tog tag i min axel för att dra mig försiktigt mor honom.
Han va en riktig kelgris!

Varje kväll när jag skulle gå och lägga mig kom han som ett skott, innan jag hunnit blinka satt han på sängen och väntade på att jag skulle lägga mig tillrätta på mage med min bok, sedan snurrade han runt en massa varv över mina ben innan han slutligen la sig ner. Så lägger han tills jag skulle sova, då han flyttade ner till fotändan. Varje natt i 6,5 år har han legat på mina ben eller vid mina fötter.
Det är inte så konstigt att jag har svårt att somna nu va?

Han va busig ibland också, även om jag aldrig sett en katt som leker så lugnt so  han! Han älskade att leka med tops, men det allra bästa va solkatter eller laserpekaren. Han blev alldeles tokig av ljus som rörde sig <3
Ibland busade han med tjejerna också såklart och då i synnerhet med Nessie.
Jag har sett honom ge henne otaliga fula små tjuvnyp; ) Men han va fantastisk med tjejerna som bebisar, hade en enormt tålamod med dem och höll koll på dem så att de inte ställde till det alltför mycket.

Jag kan komma på hur många saker som helst som helt enkelt bara är Liten, min älskade svarta lilla sammetskatt, men jag kan inte skriva allt på en gång ;)
Jag fortsätter trösta mig med att han har Nisse nu, de har varandra och en vacker dag kommer vi alla att vara tillsammans igen <3