Ja, det är väl självklart att det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, att humöret sviktar hela tiden, känslan av maktlöshet o rädsla varvas med sorg och även leenden framkallade av alla fina minnen.
Det går bra på jobbet, då kopplar jag bort och håller hjärnan sysselsatt med annat. Hemma är en annan sak! Så länge jag gör saker där jag måste koncentrera mig så går det bra, men när jag jag börjar tänka är det kört. Igår kväll ställde jag mig för att vika tvätt musik i lurarna, det gick inte alls... I 20 minuter stod jag vid tvättställningen och skakade, tårarna sprutade. Samma sak när jag senare bestämde mig för en avslappnande varm dusch, jag grät mig igenom hela proceduren...
Hur har jag kunnat missa det här? Varför har jag inte märkt något tidigare? Hade jag kunnat förhindra det? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Jag klandrar mig själv såklart...
O vad händer sen? När du har fått somna in o skutta upp till katthimlen (där jag hoppas att du får träffa Nisse, Gustav och Oliver från min barndom), hur ska det gå för Liten då? Han som alltid varit så fäst vid dig, som varit så beroende av dig i hela sitt lilla kattliv? Kommer han att klara sig utan dig, med bara mig o Nessie kvar? Hur ska vi någonsin vänja oss vid att du inte tassar omkring o småpratar, kräver vår uppmärksamhet eller tjurar för att du inte får gå ut på balkongen i -20?
Jag tänker mycket på hur det kommer att bli, när 3 blir 2, när finaste grå inte kommer att komma o möta mig i dörren efter jobbet, när jag inte längre får somna med näsan i din mjuka, nästan kaninliknande päls....
Jag undrar vad jag har gjort för fel, vad jag hade kunnat se tidigare.
Jag är rädd också! Jag är rädd för att jag ska komma hem o du plötsligt blivit jättedålig, eller att jag ska vakna på morgonen o hitta dig kall, utan andetag. När jag sluter ögonen för att sova kan jag inte stänga av bilderna som kommer, bilden av dig i min famn hos veterinären, din mjuka kropp hos mig men din själ någon annanstans, långt utom mitt räckhåll.
Jag bävar för den dagen, men jag vet att det är oundvikligt. Jag får vara tacksam att du finns här nu!
Jag undrar om du vet vad som händer, om du är medveten om att vår tid är begränsad. Jag undrar vad du tänker, vad du känner, jag skulle kunna ge en miljon för att få höra dina tankar o känslor!
Jag känner dig så väl, jag förstår nästan alltid vad du menar när du kommer o vill något o du är så duktig på att visa vad du vill. O du känner mig så väl, du känner när jag behöver dig o du finns alltid där. Du håller mig sällskap när jag känner mig ensam, du tröstar när jag är ledsen, du finns där, du har alltid funnits där.
Jag skriver av mig så mycket jag kan, för att få ut tankarna och känslorna, för att analysera o bearbeta. Sorgen jag känner är densamma som om en nära vän eller människa i familjen fått samma dom som Nisse. Han är som sagt familj, jag älskar honom lika mycket som jag älskar min mänskliga familj, jag gör ingen skillnad på djur o människor. Familj är familj, oavsett art! Jag ska försöka skriva ner lite historia om mig o Nisse också, dela med mig av lite anekdoter, för min egen skull, för att få ner dem i print o kunna gå tillbaka o läsa, för att aldrig glömma ♡
Men var sak har sin tid, o nu behöver jag bearbeta chocken o sorgen först o främst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar