Framtid

Ja, nu har ju de flesta hört hur det ligger till, efter den 13 oktober har jag och mina kollegor inget jobb längre...
Företaget vi jobbar på har gått i konkurs, det finns många orsaker till det och jag kan nästan lova att inga rykten på byn stämmer. Men konkurs är det!
Vi jobbar nu under en så kallad driftsmånad när konkursförvaltaren försöker få in så mycket pengar som möjligt för att betala de skulder som finns i företaget. Jo, i princip alla företag har skulder.

Jag, som sitter med ekonomi och löner, har minst sagt fullt upp. Jag har massor att göra nu, för utöver det jag gör i vanliga fall ska ALLT rapporteras och redogöras för konkursförvaltaren, jag har inte många lugna stunder på en dag och det börjar verkligen tära på mig nu.
Man kan säga att jag verkligen kan behöva lite ledigt efter allt det här!

Så nu kommer jag att bli arbetslös? Tja, inte riktigt på en gång. Vi har ju såklart vår garantilön under våra respektive uppsägningstider. I mitt fall innebär det att jag blir arbetslös i mitten av februari 2017 om jag inte hittat något nytt jobb eller så tills dess.
Jag funderar på att sadla om helt och plugga till lärare faktiskt! Att jobba med barn är trots allt något jag alltid velat göra så småningom.

Jag försöker att tänka på det här som en möjlighet, en liten spark i ändan att göra något nytt av mitt liv och klura ut vad det är jag verkligen vill göra.
Men vissa dagar är det svårt att hitta den gnistan, vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och låta världen snurra på runt omkring mig.
Jag har aldrig tänkt mig att jag skulle jobba kvar där i resten av mitt liv, men det va inte såhär jag hade sett min framtid!
Jag har alltid haft någon slags vision där jag sadlar om men ändå tassar ner på gamla kontoret och fikar med mina gamla kollegor och vänner. Eller att jag som mammaledig skulle kika in och låna ut min framtida bebis till dem medans jag snackar skit med nån annan kollega över en kopp skitäckligt kaffe från maskinen i hallen. Så blir det inte!

Jag är inte så orolig över min framtid. Jag vet att det löser sig på ett eller annat sätt! Men jag kommer att sakna mina kära vänner, min andra familj, och tanken på att vi alla aldrig mer kommer att befinna oss under samma tak på det här viset är nog faktiskt en av de tankar som är allra jobbigast just nu.
Det, och ovissheten som ändå är oundviklig i en sådan här situation.
Jag har ändå, trots allt, verkligen trivts på mitt jobb, mycket tack vare alla andra där, och jag kommer att sakna det nåt alldeles otroligt!

Mycket som händer nu som sagt, mycket att fundera över och bearbeta. Jag är lite glad att jag inte hunnit sluta äta mina antidepressiva än ;)
Mitt huvud snurrar i 190 mest varje vaken stund. Det är bara någorlunda tyst när jag fokuserar på jobbet eller läser en bra bok.
Jag sover skitdåligt, vilket såklart inte är ett dugg konstigt, så jag är konstant trött och känner mig som instängd i en stor, tom bubbla.
Men jag försöker tänka positivt ändå, för jag vet att jag kommer att resa på mig igen när allt det här är över!
Jag vet att, hur jobbigt det än är nu, så kommer vi allihop att överleva det här och bli en stor erfarenhet rikare!
Och med de orden ska jag göra kvällens första försök att sova!