Knepigt...

Är det inte knepigt hur det kan bli ibland? Att man kan vilja gömma sig ena dagen och sedan känna sig ensam och utanför nästa? Jag tycker inte synd om mig själv, jag är ju inte ensam, men ibland kan en knepig tomhet krypa sig fram inom mig. En känsla av att jag saknar nåt, nåt som jag inte vet att jag behöver...
Oftast tror jag att det beror på att jag saknar min familj, för visst tusan gör jag de, men ibland kan jag få en känsla av att det är nåt annat. Nåt jag inte riktigt kan sätta fingret på...

Alla som känner mig någorlunda väl vet hur jag påverkas av väder och just nu är jag tömd på energi. Allt grått och allt regn plockar fram alla negativa känslor och jag känner mig ledsen, till synes utan anledning. Min längtan efter semester och vila gör väl inte saken bättre. Och den besvikelse inför min kommande semester känns extra väl en dag som denna, trots at jag vet att det kommer att lösa sig på något sätt...
Den nyhet jag fick i veckan gjorde mig ledsen, mina "rötter" rycks upp ur marken och det känns som att inget kommer att finnas kvar av dom. Så är det ju egentligen inte, allt jag är och vart jag kommer ifrån finns ju kvar, men en del av det dör nu.. Närheten till det dör nu.. Känslan av tillhörighet försvinner.
En knepig känsla, jag är ju ändå nästan aldrig där! Ändå kändes det som ett slag i magen med rungande kraft. Jag hoppas att jag åtminstone får se en gång till, en sista gång... Känna doften från barndomen, se rummen man lekt i, gå på gräset en sista gång och plocka ett av de goda sommaräpplena mitt på tomten...

En annan sak som förstärktes av denna nyhet är min besvikelse på pappa. Att han inte kan förstå hur jag känner för det här. Missförstå mig inte, jag förstår varför han gör det, till 100%. Men han borde förstå hur vi känner för det och det tror jag inte att han gör. Han är ju den länk vi har kvar till vår hemort...

Jag hoppas att han har talat om det för övriga berörda, har ingen lust att vara hans budbärare den här gången.

Jaja, nog om det. Jag känner besvikelse över mycket just nu och det har jag gjort i ett par veckor. Ingen annan tycks bry sig så varför ska jag? Jag gjorde inget fel, förutom att jag blev arg och ledsen. Jag sa varför, vissa berörda förstår, andra inte.

Nog om allt, nu måste jag få nåt gjort!
Har ju iaf fått skriva av mig lite!