Denna trötthet..

För tredje kvällen i rad ligger jag som ett kolli i soffan, helt slut, direkt efter middagen och orkar knappt sitta upp.
Det här med att inte sova ordentligt på nätterna börjar tära på mig ordentligt nu. Och i kombination med all stress och oro som är oundviklig nu så känner jag mig så mentalt slut att jag knappt orkar tänka. Jag är trött ända in i själen och bara längtar efter att få sova några hela nätter i rad, ostört.

Att vara svimfärdig av trötthet klockan 19 en fredag tar nog ändå priset, min stackars sambo bor med en zombie just nu ;)
Jag tvingar mig själv att hålla mig vaken ett tag till så att jag inte vaknar vid 5 imorrn, men det tar emot!

Värst med den här tröttheten är nog ändå att jag verkligen inte orkar göra någonting! Bara att laga middag känns som ett för stort projekt, så allt blir försummat här hemma... Skittråkigt!

Men men! Idag va min sista fredag på jobbet, ever. Det känns både skitskumt och vemodigt, samtidigt som jag längtar tills det här är över. Nästa torsdag och fredag är jag ledig, det är ju då jag ska till mamma och torsdag veckan där på är allas sista arbetsdag på det här företaget... Det går både för fort och för sakta på samma gång.

Men min vila blir nog inte så lång! Vi har ju ett hus att piffa till och en hel 5:a som ska flyttas dit framöver :)
Och så har vi ju solresan att se fram emot!
Det känns bra att ha lite roliga saker i det närmaste framtiden, då gräver man iaf inte ner sig alldeles ens på de sämsta dagarna.

Och nu ska jag göra ett tappert försök att få i mig en kopp koffein  (eller tein om vi ska vara noggranna) så kanske jag kan hålla mig uppe till efter 21 iaf! ;)
Ha en skön helg!

Snurr

Måndag igen, veckorna snurrar på som vanligt fast inget är som vanligt.
Det drar ihop sig, sakta men säkert närmar vi oss sista arbetsdagen någonsin på det här företaget.
Det känns fel, för nästan alla har fullt upp, jobb finns det ju!
Men är inte det lite lagen om alltings jävlighet? Att när allt får åt skogen så ska det börja se ut som att det vänder...
Men nu är det som det är!

Jag är så jäkla trött, jag försöker plöja på som vanligt både på jobbet och hemma, men det är svårt! Hjärnan snurrar konstant, humöret växlar alldeles på.tok för mycket och det känns som att bubblan jag befinner mig i nu sakta sluts omkring mig.

Jag räknar nästan ner dagarna nu, jag vill bara att det ska vara över. Jag vill vila, sova på nätterna, fylla på med energi och hitta tillbaka till mig själv igen.
Jag försöker se framåt, koncentrera mig på husköpet som blir klart vilken dag som helst, se fram emot min weekend hos mamma nästa helg och drömmer mig bort till Gran Canaria.
Skolresan är nu ett faktum, i november drar vi till solen en vecka, bokat och betalt.
Det känns grymt bra nu att ha kul saker att se fram emot!

Och husköpet, jag försöker tänka på allt vi ska och vill göra med vårt nya hem.
Alla drömmar och framtidsvisioner.
Vi vill så mycket, det finns så mycket potential, men vi börjar med att få köpet klart så att vi kan renovera badrummet innan vi flyttar in och sen får vi ta en sak i taget i mån av tid och pengar.
Det ska bli kul, det känns spännande och som en alldeles lagom utmaning just nu.

Jag är glad att jag har saker att fokusera på utanför jobbet. Det är alldeles för lätt att fastna i tankar på allt man inte har och jag vill verkligen inte fastna i det, jag vill se framåt.
Men som jag skrivit tidigare så har man dagar när bitterheten är större än andra.
När ilskan och besvikelsen tar överhanden.

Nåväl! Imorgon är en ny dag, en dag närmare slutet men också en dag närmare min framtid och mina drömmar!
Jag bara önskar att det hade kunnat sluta på ett annat sätt...

Gaaah

Så mycket tankar och funderingar, upp som  en sol och ner som en pannkaka flera gånger om dagen...
Det händer så himla mycket på en gång och jag vet inte vart jag står i alltihop!

Jag förlorar snart mitt jobb, vi håller på att köpa hus, vi planerar en resa till Gran Canaria i november (man do I need that) jag far till Mamma om ett par veckor för att gå på Phantom of the Opera med henne och M, vi försöker få till en bebis, jag funderar på att plugga eller vad jag ska göra om jag inte ska plugga.
Jag har en fot i en värld full av förväntan och förhoppningar och en fot i en värld som sakta smular sönder omkring mig.

Jag kan inte få ur mig alla tankar och känslor just nu och det är ett ovanligt problem för mig! Jag är van vid att kunna prata om sånt, att kunna sätta ord på vad jag känner, men just nu kan jag inte det för jag känner så otroligt många olika saker på samma gång.
Bitterhet, sorg, ilska och besvikelse blandas med hopp, längtan, glädje och förväntan.

Jag har inte gråtit sen vi fick beskedet att företaget va satt i konkurs. Inte en tår. Jag som gråter för minsta lilla!
Jag kan inte låta bli att undra om jag kommer att krasha totalt när allt är över och dagarna plötsligt är tomma.
Jag är en rätt så positiv människa av naturen och som jag skrev igår så försöker jag verkligen tänka positivt och se framåt, att se det här som en möjlighet. För let's face it, livet blir sällan som man tänkt sig!

Men när något man liksom lärt sig att ta för givet försvinner så är det svårt att hålla leendet framme hela tiden, svårt att inte falla ner i mörkret en stund ibland.
Det är väl helt ok egentligen, det vore väl konstigt om man inte kände något negativt i en sån här situation.
Det vore nog konstigt att inte känna bitterhet och besvikelse.

Jag tror att det jag tycker är värst just idag är att jag inte har någon kontroll över allt som händer, den där ovissheten som hela tiden lurar i bakgrunden.
Men det går upp och ner, känslornas berg och dalbana i sitt esse!

Imorgon fyller jag år! Hela 34 år gammal helt plötsligt. Hur gick det till?
För 4 år sen satt jag och såg fram emot en weekendresa med mamma, min födelsedagspresent va en resa till vackra Prag. Det känns inte som att det va 4 år sen...
Och förra året var vi i Alanya, solade, badade, åkte på roliga äventyr och åt en massa gott.
I år firar jag här hemma med middag i goda vänners lag. Det ser jag verkligen fram emot och jag tänker göra allt som står i min makt för att njuta av min födelsedag och den här helgen!

Nu ska jag slökolla på tv en stund och sen är det dags att sova, jag har beställt kaffe på sängen av D som kommer hem från jobbet strax efter 9:30 :)
Ha en skön helg!

Framtid

Ja, nu har ju de flesta hört hur det ligger till, efter den 13 oktober har jag och mina kollegor inget jobb längre...
Företaget vi jobbar på har gått i konkurs, det finns många orsaker till det och jag kan nästan lova att inga rykten på byn stämmer. Men konkurs är det!
Vi jobbar nu under en så kallad driftsmånad när konkursförvaltaren försöker få in så mycket pengar som möjligt för att betala de skulder som finns i företaget. Jo, i princip alla företag har skulder.

Jag, som sitter med ekonomi och löner, har minst sagt fullt upp. Jag har massor att göra nu, för utöver det jag gör i vanliga fall ska ALLT rapporteras och redogöras för konkursförvaltaren, jag har inte många lugna stunder på en dag och det börjar verkligen tära på mig nu.
Man kan säga att jag verkligen kan behöva lite ledigt efter allt det här!

Så nu kommer jag att bli arbetslös? Tja, inte riktigt på en gång. Vi har ju såklart vår garantilön under våra respektive uppsägningstider. I mitt fall innebär det att jag blir arbetslös i mitten av februari 2017 om jag inte hittat något nytt jobb eller så tills dess.
Jag funderar på att sadla om helt och plugga till lärare faktiskt! Att jobba med barn är trots allt något jag alltid velat göra så småningom.

Jag försöker att tänka på det här som en möjlighet, en liten spark i ändan att göra något nytt av mitt liv och klura ut vad det är jag verkligen vill göra.
Men vissa dagar är det svårt att hitta den gnistan, vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och låta världen snurra på runt omkring mig.
Jag har aldrig tänkt mig att jag skulle jobba kvar där i resten av mitt liv, men det va inte såhär jag hade sett min framtid!
Jag har alltid haft någon slags vision där jag sadlar om men ändå tassar ner på gamla kontoret och fikar med mina gamla kollegor och vänner. Eller att jag som mammaledig skulle kika in och låna ut min framtida bebis till dem medans jag snackar skit med nån annan kollega över en kopp skitäckligt kaffe från maskinen i hallen. Så blir det inte!

Jag är inte så orolig över min framtid. Jag vet att det löser sig på ett eller annat sätt! Men jag kommer att sakna mina kära vänner, min andra familj, och tanken på att vi alla aldrig mer kommer att befinna oss under samma tak på det här viset är nog faktiskt en av de tankar som är allra jobbigast just nu.
Det, och ovissheten som ändå är oundviklig i en sådan här situation.
Jag har ändå, trots allt, verkligen trivts på mitt jobb, mycket tack vare alla andra där, och jag kommer att sakna det nåt alldeles otroligt!

Mycket som händer nu som sagt, mycket att fundera över och bearbeta. Jag är lite glad att jag inte hunnit sluta äta mina antidepressiva än ;)
Mitt huvud snurrar i 190 mest varje vaken stund. Det är bara någorlunda tyst när jag fokuserar på jobbet eller läser en bra bok.
Jag sover skitdåligt, vilket såklart inte är ett dugg konstigt, så jag är konstant trött och känner mig som instängd i en stor, tom bubbla.
Men jag försöker tänka positivt ändå, för jag vet att jag kommer att resa på mig igen när allt det här är över!
Jag vet att, hur jobbigt det än är nu, så kommer vi allihop att överleva det här och bli en stor erfarenhet rikare!
Och med de orden ska jag göra kvällens första försök att sova!

Total förvirring

Som rubriken lyder så råder total förvirring i min lilla hjärna för tillfället.
Det händer lite för mycket saker just nu, saker jag inte kan kontrollera eller ens riktigt hantera riktigt än.
Tankarna snurrar i 190, jag sover dåligt och analyserar allt mest konstant.

Vad vill jag med mitt liv? Ja, jag vill ha barn, skaffa familj och köpa hus. Och allt det med D, där råder inga tvivel. Men förutom det? Vad vill jag göra?
Det är bara en av alla tankar just nu, en som jag väl inte riktigt hade planerat att jag skulle behöva börja ruva på riktigt än.

Men ibland händer det saker man inte kan påverka. Ibland ställs livet på sin spets och man tvingas omvärdera allt.
Ibland händer det tråkiga saker som man inte förväntat sig eller riktigt ens kunnat föreställa sig och det enda jag faktiskt kan påverka är hur jag hanterar det!
Och jag väljer att försöka tänka positivt, att försöka se framåt och på något sätt se det som att när en dörr stängs så öppnas en annan!

Jaja, vi får väl se vad som händer... En sak vet jag i alla fall med säkerhet, en stor förändring sker inom kort och hur jobbigt det än kan bli så kommer jag alltid att klara mig. Som min gamle far sa i telefon igår; jag är en "survivor"!

Lycka

I fredags fick vi hämta hem vår lilla Nessiekisse igen :) Hennes värden va bättre, hon åt och va mycket piggare så de bedömde att hon skulle fortsätta tillfriskna bättre hemma.
Hon fick medicin, ska käka specialmat för att skona levern framöver och ska på återbesök hos veterinären och ta nya prover om ca en vecka men all in all så ser framtiden ljus ut för vårt lilla hjärta!

Känslan av lättnad när jag fick beskedet går inte att beskriva, jag va så inställd på att det va kört. Jag är så oändligt glad att vi hade tur den här gången och fick med oss en betydligt piggare kisse hem :)

Orolig

Det känns tomt här hemma just nu, bara jag och Chili är hemma... D jobbar och Nessie ligger på sjukhus. Ja, ni läste rätt, katten Nessie är inlagd på djursjukhuset i stan.
Hon har anemi (brist på röda blodkroppar) och dåliga levervärden, vill varken äta eller dricka så hon ligger inne för observation med vätskedropp sedan igår.

Nessie är som ett barn för mig. Hon va 6 veckor gammal när hon kom till mig och jag åkte hem på lunchen varje dag för att mata min lilla bebis med kattmjölk  och babyfoder. Jag har ett speciellt band med henne, så som man får med en individ man spenderar flera år tillsammas med.
Så jag är orolig för min lilla tös, stressad av att inte ha henne hemma och mår fysiskt dåligt av att hon är sjuk, av att inte veta om hon någonsin kommer hem igen. För faktum är att om hon inte börjat visa tecken på bättring snart så kommer vi inte att ah något annat val än att låta henne somna in.

Det här är 3:e gången på mindre än 2 år som en av mina katter blir allvarligt sjuk. Om Nessie inte överlever det här så är det den 3:e familjemedlemmen jag förlorar på mindre än 2 år.
Det känns fan inte rättvist!

Mina djur är min familj, jag ger dem allt jag kan. De får bra mat i rätt mängder, de har alltid friskt vatten och rena lådor. De har en uppsjö av leksaker, två klösträd och ett flertal hus och sängar av olika slag. Jag leker med dem, gosar med dem och pratar med dem konstant. Se har det bra här, jag vet att mina katter är nöjda och mår bra. Så varför blir de sjuka? :(

Tydligen är det ganska vanligt att hittekatter får problem med inre organ, de har ofta latenta fel sedan se va bebisar eftersom de inte fått det de ska ha på naturligt sätt då. Men ändå! Nisse blev ju åtminstone 11.5 år men Liten va knappt 7 och Nessie har inte ens fyllt 6 än. De är unga...

Men men, jag kan inte påverka det här hur gärna jag än vill, det enda jag kan göra är att avvakta tills veterinären ringer igen imorron och se vad de säger. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas, och under tiden försöka roa fröken Chili.

Jag behövde bara skriva av mig lite, så som jag gärna gör när det blir för mycket tråkigheter på en gång. Att rensa en liten del av det kan göra stor skillnad för stunden.
Och nu ska jag försöka sova lite så att jag orkar jobba imorron!

Orolig

Det känns tomt här hemma just nu, bara jag och Chili är hemma... D jobbar och Nessie ligger på sjukhus. Ja, ni läste rätt, katten Nessie är inlagd på djursjukhuset i stan.
Hon har anemi (brist på röda blodkroppar) och dåliga levervärden, vill varken äta eller dricka så hon ligger inne för observation med vätskedropp sedan igår.

Nessie är som ett barn för mig. Hon va 6 veckor gammal när hon kom till mig och jag åkte hem på lunchen varje dag för att mata min lilla bebis med kattmjölk  och babyfoder. Jag har ett speciellt band med henne, så som man får med en individ man spenderar flera år tillsammas med.
Så jag är orolig för min lilla tös, stressad av att inte ha henne hemma och mår fysiskt dåligt av att hon är sjuk, av att inte veta om hon någonsin kommer hem igen. För faktum är att om hon inte börjat visa tecken på bättring snart så kommer vi inte att ah något annat val än att låta henne somna in.

Det här är 3:e gången på mindre än 2 år som en av mina katter blir allvarligt sjuk. Om Nessie inte överlever det här så är det den 3:e familjemedlemmen jag förlorar på mindre än 2 år.
Det känns fan inte rättvist!

Mina djur är min familj, jag ger dem allt jag kan. De får bra mat i rätt mängder, de har alltid friskt vatten och rena lådor. De har en uppsjö av leksaker, två klösträd och ett flertal hus och sängar av olika slag. Jag leker med dem, gosar med dem och pratar med dem konstant. Se har det bra här, jag vet att mina katter är nöjda och mår bra. Så varför blir de sjuka? :(

Tydligen är det ganska vanligt att hittekatter får problem med inre organ, de har ofta latenta fel sedan se va bebisar eftersom de inte fått det de ska ha på naturligt sätt då. Men ändå! Nisse blev ju åtminstone 11.5 år men Liten va knappt 7 och Nessie har inte ens fyllt 6 än. De är unga...

Men men, jag kan inte påverka det här hur gärna jag än vill, det enda jag kan göra är att avvakta tills veterinären ringer igen imorron och se vad de säger. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas, och under tiden försöka roa fröken Chili.

Jag behövde bara skriva av mig lite, så som jag gärna gör när det blir för mycket tråkigheter på en gång. Att rensa en liten del av det kan göra stor skillnad för stunden.
Och nu ska jag försöka sova lite så att jag orkar jobba imorron!

Orolig

Det känns tomt här hemma just nu, bara jag och Chili är hemma... D jobbar och Nessie ligger på sjukhus. Ja, ni läste rätt, katten Nessie är inlagd på djursjukhuset i stan.
Hon har anemi (brist på röda blodkroppar) och dåliga levervärden, vill varken äta eller dricka så hon ligger inne för observation med vätskedropp sedan igår.

Nessie är som ett barn för mig. Hon va 6 veckor gammal när hon kom till mig och jag åkte hem på lunchen varje dag för att mata min lilla bebis med kattmjölk  och babyfoder. Jag har ett speciellt band med henne, så som man får med en individ man spenderar flera år tillsammas med.
Så jag är orolig för min lilla tös, stressad av att inte ha henne hemma och mår fysiskt dåligt av att hon är sjuk, av att inte veta om hon någonsin kommer hem igen. För faktum är att om hon inte börjat visa tecken på bättring snart så kommer vi inte att ah något annat val än att låta henne somna in.

Det här är 3:e gången på mindre än 2 år som en av mina katter blir allvarligt sjuk. Om Nessie inte överlever det här så är det den 3:e familjemedlemmen jag förlorar på mindre än 2 år.
Det känns fan inte rättvist!

Mina djur är min familj, jag ger dem allt jag kan. De får bra mat i rätt mängder, de har alltid friskt vatten och rena lådor. De har en uppsjö av leksaker, två klösträd och ett flertal hus och sängar av olika slag. Jag leker med dem, gosar med dem och pratar med dem konstant. Se har det bra här, jag vet att mina katter är nöjda och mår bra. Så varför blir de sjuka? :(

Tydligen är det ganska vanligt att hittekatter får problem med inre organ, de har ofta latenta fel sedan se va bebisar eftersom de inte fått det de ska ha på naturligt sätt då. Men ändå! Nisse blev ju åtminstone 11.5 år men Liten va knappt 7 och Nessie har inte ens fyllt 6 än. De är unga...

Men men, jag kan inte påverka det här hur gärna jag än vill, det enda jag kan göra är att avvakta tills veterinären ringer igen imorron och se vad de säger. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas, och under tiden försöka roa fröken Chili.

Jag behövde bara skriva av mig lite, så som jag gärna gör när det blir för mycket tråkigheter på en gång. Att rensa en liten del av det kan göra stor skillnad för stunden.
Och nu ska jag försöka sova lite så att jag orkar jobba imorron!

Minnen

Det är oundvikligt att tänka tillbaka på gamla minnen när tragedin slår till, för i våra ögon så är det precis vad detta är, en tragedi.
Jag tänker på alla minnen mest hela tiden, bilder av Liten snurrar runt i mitt huvud mer eller mindre konstant och jag mår fysiskt illa av hålet han lämnat efter sig.

Jag minns första gången jag såg honom, när han va så lite att han rymdes i min hand, på Öbacka Djurhem utanför Härnösand. Han va så liten, så rädd!
Jag lyfte upp honom och han kurade in sig mot min hals, och där låg han medan vi gick runt och hälsade på alla de andra katterna och gick på en rundtur.
Han såg förtvivlad ut och höll sig fast för allt vad livet bar när jag skulle lämna tillbaka honom till hans surrogatmamma.
4 veckor senare körde jag tillbaka dit och hämtade den denna lilla, rädda och så himla söta kille. Det va en septemberdag 2009.

Han såg upp till Nisse från dag ett. Tog efter allt som Nisse gjorde och tydde sig verkligen till honom. Nisse blev hans trygghet, hans förebild och det färgade Litens eget beteende, han visste ju hit Nisse gjorde för att få som han ville.
Men näst efter Nisse så va det matte som gällde, och att kramas ordentligt med matte va alltid välkommet, för kramas gjorde han! Han höll sig fast i min axel och  puffade på mina glasögon eller tvättade mitt hår.

Han älskade att ligga på nackstödet i soffan, och jag skulle gärna luta mig tillbaka mot honom som om han vore ett nackstöd. Om jag inte gjorde det så hände det att han sträckte ut en tass och tog tag i min axel för att dra mig försiktigt mor honom.
Han va en riktig kelgris!

Varje kväll när jag skulle gå och lägga mig kom han som ett skott, innan jag hunnit blinka satt han på sängen och väntade på att jag skulle lägga mig tillrätta på mage med min bok, sedan snurrade han runt en massa varv över mina ben innan han slutligen la sig ner. Så lägger han tills jag skulle sova, då han flyttade ner till fotändan. Varje natt i 6,5 år har han legat på mina ben eller vid mina fötter.
Det är inte så konstigt att jag har svårt att somna nu va?

Han va busig ibland också, även om jag aldrig sett en katt som leker så lugnt so  han! Han älskade att leka med tops, men det allra bästa va solkatter eller laserpekaren. Han blev alldeles tokig av ljus som rörde sig <3
Ibland busade han med tjejerna också såklart och då i synnerhet med Nessie.
Jag har sett honom ge henne otaliga fula små tjuvnyp; ) Men han va fantastisk med tjejerna som bebisar, hade en enormt tålamod med dem och höll koll på dem så att de inte ställde till det alltför mycket.

Jag kan komma på hur många saker som helst som helt enkelt bara är Liten, min älskade svarta lilla sammetskatt, men jag kan inte skriva allt på en gång ;)
Jag fortsätter trösta mig med att han har Nisse nu, de har varandra och en vacker dag kommer vi alla att vara tillsammans igen <3