Confessions, del 1

Ok, beslutet är taget! Jag ska skriva mitt "specialinlägg", men jag kommer inte att orka skriva allt på en gång så jag delar upp det i olika delar. Detta är då förstås (som namnet avslöjar) den första delen. Sen kommer fortsättningar efterhand som jag orkar skriva dem;)

Vart ska jag börja...?
Jag tror att vi kan starta med det ämne jag tog upp häromdagen eftersom det väckte en del starka reaktioner från mer än en person.
Jag vet inte varför, men i vissa delar av min omgivning är det inte okej att tycka och tänka vad man vill och ännu mindre att stå för det sen!
Att stå upp för sig själv och att sätta sig själv i första rummet är något jag har fått lära mig den hårda vägen. Det är så otroligt viktigt att tänka på sig själv, jag är jag och i mitt liv ska jag alltid vara viktigast, viktigare än mina barn, viktigare än dem jag älskar, viktigare än allt faktiskt. Varför? Jo, för att om jag åsidosätter mig själv är jag heller inte till nytta eller glädje för någon annan i längden eftersom jag då aldrig blir tillfreds med mig själv.

Jag har som sagt lärt mig detta den hårda vägen och det är verkligen inget jag har hittat på själv.
Många av mina vänner känner till delar av mitt liv, få känner till allt.

Jag är 27 år, jag har levt i 27 år, nej, jag har andats i 27 år vore mer rätt ord.
Jag har det bra, riktigt bra, jag har en underbar sambo som jag älskar oerhört högt, ett schysst boende, ett riktigt bra jobb med underbara kollegor, bra lön och bra chef. Jag har en fantastisk mamma och superbästaste brorsan i världen, jag har en storebror med familj som jag önskar att jag träffade ofta och en pappa som jag hyser en slags hatkärlek till. Jag har många saker att se fram emot inom den närmaste framtiden, jag är lyckligt lottad. Men så har det inte alltid varit.

Jag har inte gått ut grundskolan, faktum är att jag skolkade bort mer än halva sjuan, samma sak med åttan och nian har jag inte gått över huvud taget.
Jag började jobba när jag va 16 och flyttade hemifrån när jag va 17.
Jag flyttade ihop med en kille som va ganska mycket äldre än mig, jag vet inte om jag verkligen va kär eller om det bara va ett sätt att få komma hemifrån men jag va tillsammans med honom i 3,5 år iaf.
Vi flyttade till en 2:a i en Stockholms förort med 2 katter, Mimmi och Missan. Jag jobbade då i en fabrik som tillverkar aerosol/gas produkter som hårspray, sprayfärger m.m. Sedan fick jag jobb i en fabrik där man kopierade videofilmer (vhs) till bl andra Disney och Warner Brothers. Jag har jobbar i konditori, butik, snabbmatsrestaurang, som timvikarie på dagis som både kokerska och barnskötare. Jag har testat att jobba som konsult för ett rekryteringsföretag som köksassistent/diskare på olika skolor i Storstockholm. Jag har varit i flera olika typer av dispyter med otrevliga chefer och haft min beskärda del av skitjobb i alla olika tänkbara kategorier.

Min dåvarande sambo va inte av det förstående slaget. Han va en självisk oh elak människa som tryckte ner mig till den grad att jag inte ansåg mer om mig själv än att jag va en oduglig, halvfet och ful nolla.
När jag fyllde 19 flyttade vi till Borlänge. Efter ett längrre vik på ett dagis där bestämde jag mig för att börja plugga på Komvux och ansökte till en undersköterskeutbildning.
Jag fick snabbt veta av min sambo att jag inte hade rätt till egna vänner, faktum är att jag under flera år inte hade några vänner alls men när jag fyllde 20 ville några klasskamrater fira mig och efter det vart det ett helvete hemma. Jag fick nog och flyttade.

Kort efter att jag hade lämnat detta minst sagt destruktiva förhållande upptäckte jag att jag va gravid.
Jag hade hoppat av skolan dels på grund av att jag inte trivdes med det och dels för att det blev för mycket efter flytten som inte va smärtfri på något sätt.
Där stod jag, nyss fyllda 20, utan inkomst, inneboende hos en kille från skolan som jag hade ett kort förhållande med i väntan på ett eget boende, gravid! Jag har alltid velat ha barn, ända sedan jag bara va runt 15 har jag drömt om att bli mamma. Trots det tog jag det oerhört svåra beslutet att gör abort.
Sagt och gjort! Jag gjorde en s.k medicinsk abbort som innebär att man tar ett piller dag 1, är hemma och vilar dag2 och ligger inne för observation under dag 3 då man blöder ut det döda fostret.

Vid den tidpunkten mådde jag fruktansvärt dåligt. Alla mina vänner hade barn, flera av dem va små och vart jag än va fans det barn och gravida magar. Jag låste in mig hemma i min 2,5: a och grät i flera dagar. Jag åt ingenting och pratade bara med mamma samt en väninna från Stockholm som jag återupptagit kontakten med.
Hon är en av de få som vet allt om mig, hon är också en enastående tuff människa som ensamstående tagit hand om sin dotter som hon fick strax innan hon fyllde 18.

Jag återhämtade mig såklart efter ett tag. Jag började dejta killen jag bott hos innan jag fick egen lägenhet igen och efter ett tag flyttade vi ihop.
Han va 19 år äldre än mig, arbetslös med 2 barn på 11 och 14 (då alltså) och smått excentrisk. Men han va snäll mot mig och det va jag inte van vid, jag tror det va därför jag va tillsammans med honom. Han tog hand om mig och fanns där för mig på ett sätt som jag behövde just då, men han va inte bra för mig.

Efter ett tag va jag gravid igen. Lycklig som få bestämde jag mig för att stanna hos denna man som även han va glad åt det som växte i mig. Vi skaffade en fin 3:a och gjorde iordning så att hans 11 åriga dotter kunde bo hos oss. 14 åringen ville bo kvar hos sin mamma.
En av mina väninnor va hemma hos oss när jag gjorde testet som visade positivt och hon ringde runt till alla vi kände och berättade.
När jag va 12 veckor och 4 dagar in i graviditeten fick jag blödningar. Vi åkte in på akuten där jag omhändertogs av en läkare som jag borde ha anmält, så illa behandlade hon mig. Hon skickade hem mig med motivationen att det ändå inte gixk att göra något. Den natten fick vi åka tillbaka till akuten för att blödningarna blivit värre och jag hade fruktansvärt ont.
Missfall, skrapning, smärta och en sorg som inte går att beskriva. Jag minns allt i detalj trots att det nu är över 6 år sedan. Men det har inte gjort mig bitter. Jag är idag glad att det blev som det blev, man lär sig av allt! Jag vet att jag hade klarat av ett barn, men jag hade inte varit där jag är idag om jag hade haft ett.

Det blev en vändpunkt för mig, dags att gå vidare och göra något av mitt liv!

Jag flyttade igen. Till en fin 1:a och fick min underbara Nisse strax innan jag fyllde 21. Jag gick en utbildning till ekonomi och löneassistent.
Jag dejtade min första Peter. En 3 år yngre, mycket snäll kille som jag tyvärr inte va speciellt schysst mot. Jag körde med honom...
Sen träffade jag Peter nr 2, flyttade upp hit och började jobba på Sema, eller ja, då hette det InfoData. Min första tid i Strömsund va jobbig. Jag kände ingen och blev mest lämnad ensam att klara mig själv. Det gjorde jag, till slut! Historien om det kommer jag nog aldrig att skriva, de som vet, de vet, andra behöver inte veta.

Som sagt, idag är jag lycklig! Det är inte mycket jag saknar. Jag önskar att min familj va närmre men det är mitt eget val att bo kvar här. Jag åker till dem så ofta jag kan.
Jag har även som jag skrev, mycket att se fram emot. Inte minst framtiden med min älskade Pelle!

För att återgå till det ämne jag skrev om häromdagen. Jag har lärt mig av mina egna och andras misstag, man behöver leva innan man föder ett liv till världen. Det finns anledningar till det. Man lär inte känna sig själv och sina begränsningar om man inte skaffar sig livserfarenhet. En klok man sa till mig en gång att en människa som är lycklig och nöjd med allt inte längre har något att sträva efter och jag tror att det stämmer. Man är aldrig nöjd, inte helt, det finns alltid mer att hämta.

Jag anser inte att det är fel att skaffa barn om man är redo för det, jag tror däremot att förutsättningar har enormt stor betydelse. "Pengar är inte allt, men utan dem klarar man sig inte" som jag skrev häromdagen. Livserfarenhet är allt, självkännedom och självdistans. Utan det tror jag inte att man kommer långt i sina förehavanden.

Jag skrev också att jag har lärt mig att sätta mig själv först. Jag har som en del vet spenderat många timmar med psykologer och terapeuter och jag kan inte påstå att det egentligen har givit så mycket men under åren har en del saker fastnat.
Några av deras citat:

"Du blir ingen bra mamma, fru eller dotter om Du inte är den viktigaste människan i Ditt liv. Du har då inget att ge."
"Du ska inte leva genom dem du älskar, du ska vara dig själv för att de älskar dig."
"Du kommer inte att bli lyckligare bara för att du har någon, om du inte kan älska dig själv kommer ingen annan att kunna göra det heller."

Det jag skrev om barn och graviditet är mina åsikter och jag står för dem. Att jag skrev det över huvud taget är för att det just i år föds så många barn, en trend som enligt pressundersökningar kommer att hålla i sig även nästa år. Dessutom pratar vi mycket om det på jobbet eftersom 2 av grabbarna ska bli papppa inom kort.

Vissa tror att jag är avundsjuk, det bryr jag mig faktiskt inte om. Den dag jag skaffar barn vill jag att det ska vara ett gemensamt beslut, det är viktigt för mig att jag och Pelle är på samma våglängd i såna frågor.
De säger att livet börjar när man skaffar barn och det tror jag också på, men jag tror fortfarande att man har mer att ge om man har levt lite själv först.
Men det är Min åsikt och jag respekterar att alla inte håller med om det!

Nu känns det som att jag har lämnat ut mig själv fullständigt! Jag har aldrig hängt ut mig själv på det här sättet någonsin tidigare och det känns väldigt konstigt att alla ska kunna kika in i mitt liv.
Ändå känns det på nåt sätt som att det är lika bra att spy ur sig sitt liv, om inte annat kan det ge andra lite perspektiv på livet. Kanske ändras folks syn på mig, kanske är det bra, kanske dåligt. Jag skiter i vilket! Folk får tycka vad de vill, jag klarar mig alltid ;)

Fortsättning kommer som sagt. Nästa gång tror jag att jag ska berätta lite om min barndom och alla mina knasiga upptåg som liten vilding, men vi får se.

Thanx for checking in ;)