Officially divorced...

Idag kom papprena, vi är skilda... Känns konstigt, känns fel, det är ju inte såhär man tänker sig att det ska bli när man gifter sig, köper hus och bygger ett liv tillsammans. Men ibland blir det så ändå. Och det är jäkligt tråkigt!

Jag vet att man inte ska känna så, men det känns som ett misslyckande. Man undrar vad man gjorde för fel, varför det blev såhär, vad som hände med alla drömmar och planer.
Det är väl egentligen ingens fel, eller kanske lite bådas. Men jag tar på mig mycket, jag känner mig misslyckad och otillräcklig. Jag undrar vad det är för fel på mig, vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Det va inte såhär det skulle bli! Vi skulle fixa till huset så som vi ville ha det, skaffa familj, resa och bygga en framtid tillsammans, o nu är allt borta. Det är slut, verkligen slut.
Det känns tomt, konstigt. Vad kommer att hända nu? Hur ser min framtid ut? Vad vill jag med mitt liv?

Jag är 30 år gammal, fyller 31 i höst, och frånskild, barnlös och ensam. Det känns inte ok... Jag är inte ok...

Frusen

Kallt som attan idag, igen... Fryser som en tok fast jag eldar som en galning, känns som att man är frusen enda in i benmärgen.
Tränade lite för en stund sen, dels för att jag behöver röra på mig och dels i hopp om att få upp värmen. Men det hjälpte bara för stunden...
Det blev iaf 20 min step och några övningar för ben och mage. Inte jättemycket, men bättre än inget.

Måste försöka äta bättre också! Dels äter jag väldigt oregelbundet nu och dels blir det mycket onyttigt. Jag har ingen vidare matlust, men äta måste man ju ändå. Det blir kanske lite bättre nu när P flyttar hem igen, vi får väl se. Ska försöka köpa hem lite bra, nyttigare ingredienser till snabb och hälsosam mat nu när jag får lön, till exempel tonfisk, bönor och mer färska grönsaker och frukt. Lätt och snabbt men inte onyttigt.

Så fort det blir lite mildare temperatur ute ska jag försöka börja gå till och från jobbet igen också, så att man får lite mer frisk luft. Det kanske kan hjälpa till så att man sover lite bättre också! För nu sover jag som ett lass skit, om jag lyckas somna snabbt så vaknar jag flera ggr varje natt, ibland somnar jag om fort, ibland ligger jag vaken jättelänge. Inte bra...

Men det ordnar sig, allt ordnar sig, nån gång! Även om det inte känns så nu, så kommer det att bli bättre.

Vilken dag....

Va o tatuerade mig idag, fortsatte på armen, blev en till ros, två lila fjärilar och så fyllde vi i det jag gjorde sist.
Gjorde ondare än vanligt, blödde en del vilket jag inte brukar och jag va helt färdig när vi va klara. Min kropp va nog inte upplagd för det där...
Men vad gör det? Jag är otroligt nöjd!
Kanske blir vi klara med den armen nästa sittning.

Ikväll va jag o tittade på en lägenhet, på solis... En tvåa på andra våningen. Den va helt ok! Men killen som har den håller redan på att flytta och vill bli av men den så fort som möjligt, vilket inte funkar för mig eftersom vi måste lösa kostnaderna kring huset först, P kan ju inte stå med allt själv.
Så jag får nog lov att tacka nej till just den här lägenheten och hoppas på att det dyker upp nåt ännu bättre inom kort. Önskar att vi fick huset sålt fort! Förstår faktiskt inte varför inte fler hört av sig, det är ju ett jättefint hus!

P va här ikväll också, o vi pratade lite om hur vi ska försöka lösa det här med boende. Han kommer hem igen imorrn, får väl se hur det funkar...
Förhoppningsvis kan banken hjälpa oss med nån bra lösning tills vi får huset sålt. För jag tror verkligen inte att det kan funka att bo ihop nu.

Känner mig ledsen idag. Ledsen och uppgiven, trött och ensam. Men det blir nog bättre snart, o kanske får jag sova lite inatt... Den som lever får se!

Bergochdalbana

Det går verkligen upp och ner just nu, mina känslor är all over the place. Jag vet varken ut eller in. Igår kändes allt rätt ok, långt ifrån bra, men hanterbart. Idag, not so much.

Egentligen började det nog igår kväll. Ett hugg av saknad, sen mer sorg. Varje gång jag kommer på att detta är verklighet, att det här verkligen händer, så kommer tårarna igen. Allt förändras, allt är uppochner.

Och så ensamheten... Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill inte bara sitta här, ensam, men vem ska jag ringa då? Vem har jag att ty mig till? Klart att jag har vänner och bekanta, men jag har ingen jag litar på fullt ut. Och det är väl till stor del mitt eget fel. Jag släpper ju inte in någon, jag litar inte på någon, jag håller alla på en armlängds avstånd, minst. Så det är kanske inte så konstigt att jag är ensam...

Jag känner mig utanför... Och just nu, mitt i allt som händer, allt som händer under en tid i mitt liv när jag redan var nere, så skulle jag verkligen behöva en vän. Nån som hör av sig och frågar hur jag mår, nån som frågar om jag vill hitta på nåt, ja, ni fattar...

Jag skulle vilja göra något nästa helg till exempel! Kanske åka till stan och gå på bio på fredag efter jobbet, eller träffas och dricka lite vin/öl och snacka skit, eller bara ta en fika på byn. Men vem? Jag vet inte vem jag ska fråga! Kanske kan jag fråga Malla om hon vill hitta på nåt, eller åka hem till henne och hennes härliga familj och ta en fika. Eller kanske andra M, henne ska jag ju ändå träffa imorrn...

Jag är ju inte direkt upplagd för att knyta nya kontakter just nu heller,och flera av dom som jag har betraktat som mina vänner, ja de har fullständigt slutat höra av sig till mig sen jag och E sa upp kontakten. I min värld betyder det att de aldrig va mina vänner.

Men, men... Jag saknar dig! Det känns konstigt att komma hem till ett tomt hus, att vakna och vara ensam. Men det är ju bara att vänja sig, det är såhär mitt liv ser ut nu. Ensamt...

Djupa diskussioner och tankar

Idag har jag haft besök av fina tjejerna Linn och Mia! Vi drack te och pratade en massa om livet, det blev rätt djupa diskussioner idag. Mest cirkulerade dessa diskussioner kring uppbrott och trasiga relationer.
Det va skönt att få prata av sig!

Det känns som att jag sakta men säkert börjar få lite distans till allt igen. Självklart kommer detta att ta tid att bearbeta och det är en lång väg kvar. Men det känns ändå som att jag är på rätt väg. Den största chocken har börjat lägga sig nu, även om det fortfarande kommer över mig ibland. Det känns så tråkigt bara, att det ska sluta såhär. Jag önskar av hela mitt hjärta att det vore annorlunda,  men jag kan inte förändra något och jag kan inte gräva ner mig i det som hänt. Jag tänker inte heller klandra mig själv, eller, jag tänker åtminstone försöka att inte göra det!

Ligger i soffan igen, mätt på varma mackor, och drömmer om ett annat liv. Drömmer om allt jag skulle vilja göra med mitt liv. Försöker att inte tänka på allt som blivit fel...
Här stannar jag nog ikväll, under min filt, med en fin brasa i kaminen!

Fredag

Fredagsmys i min ensamhet!
Handlade lite efter jobbet, for hem, gjorde varma mackor till middag o vände upp i kaminen. Efter mina smarriga smörgåsar knaprade jag i mig ett par chips, men blev nöjd förvånansvärt fort!

Nu ska jag lyxa till det lite med kaffe med en skvätt konjak i och vispad grädde, bara för att!

Jag känner mig lugn idag. På lite bättre humör, känner mig en gnutta mer hoppfull inför framtiden.
Mamma tror att jag är i ett slags chock, hon kan nog ha en poäng i det. Inget blev ju som jag hade tänkt mig o nu är allt ställt på sin spets. Jag är fortfarande ledsen, naturligtvis, och sårad kommer jag nog att känna mig ett bra tag till, men idag känns det ändå som att jag har nått en vändpunkt. Att nu kanske jag kan börja bearbeta allt och landa lite.

Jag har tur som har en så förstående mamma, hon vet vad det är jag går igenom, vilka känslor som rör sig i mig och hur tankarna går. Hon vet vilka stadier man generellt går igenom, och hon har varit med om det själv.

Jag har gått igenom det stadiet då man bara gråter och sörjer, sen kommer chocken, den är jag i nu. Jag är arg och ledsen om vartannat, men jag förstår inte riktigt vad som händer, hur det blev såhär eller hur jag ska gå vidare. Men nu känns det ändå som att jag kan se framåt igen. Jag kan tänka igen, även om mycket tankar och känslor fortfarande fokuseras på sveket och sorgen. Jag kan tänka på annat, åtminstone en stund.

Nu ska jag njuta av min konjakskaffe och se en film, sen funderar jag på att tappa upp ett varmt bad!
Imorrn får jag sällskap av två mysiga tjejer som ska komma o dricka te och snacka skit.

Jag tror att jag kan se ljuset i slutet av tunneln, om jag inte ger upp nu så kanske jag kan nå det snart!

En vändpunkt?!

Idag är jag piggare, bara låg feber, bara en molande bakgrundsvärk i huvud och bihålor och känner mig mindre yr och konstig. Skönt, då kan jag jobba imorrn!

Jag vill tillbaka till jobbet av flera anledningar, först och främst för att jag inte vill vara hemma, och även för att jag inte vill vara ensam. På jobbet har jag folk omkring mig och får tänka på annat. Och jag får komma hemifrån en stund!
Jag vill även tillbaka till jobbet för att jag har saker att göra, både viktiga saker och mindre viktiga saker som jag nu blir sen med tack vare äckelviruset, och så vill jag ju se tjejerna och önska dem trevlig resa och lycka till innan de åker till Ghana! Tuffa brudar, och jag är en gnutta avis, skulle gärna vilja göra en liknande grej!

En annan sak som känns bättre idag är min plats i bostadskön... När jag ringde hyresbolaget igår så sa de att jag va tvungen att ställa mig i kö på nytt, alltså börja om från noll trots att jag ställde mig i kön i juni 2012. Detta pga av att jag tackade nej till en lägenhet i höstas som jag inte kunde ta pga vår situation med huset. Eftersom jag inte blivit informerad om att jag skulle bli borttagen ur kön i denna situation så blev jag ganska arg och förbannad.

Således bestämde jag mig för att ringa dem igen idag och ifrågasätta detta. Men det behövde jag inte! De ringde nämligen mig :-) Hon hade missuppfattat mig när jag ringde igår och blandat ihop saker o ting. Så när hon fick min nya ansökan insåg hon att jag ju faktiskt redan stod i kön men bara va tillfälligt "pausad" eftersom jag inte kunde ta någon lägenhet på studs. Så nu har jag alltså fått tillbaka min plats i kön, och det är en bra plats. Så det finns en gnutta hopp! Ett litet svagt ljus i slutet av tunneln... Kanske är det nu allt börjar vända!

Motgångar...

Hur många motgångar kan man stå pall för i sitt liv? Hur mycket tråkiga saker orkar man med på ett år?
Svaret är tyvärr, rätt många motgångar och mycket tråkigheter. För hur jobbigt det än är, så är det bara att bita ihop och fortsätta leva, försöka skrapa upp resterna av en själv och pussla ihop dem igen och gå vidare. Ryggsäcken blir tyngre och tyngre, ja då får man väl träna lite hårdare så att man orkar bära den, eller hur?

Jag försöker att tänka positivt, jag gör så gott jag kan, men det är mycket nu. Det har varit mycket det senaste året, och det känns som att allt kommer ikapp. Dessutom är det alldeles för mycket jag inte kan påverka. Ingenting går som det ska nu... Och jag kan inte göra ett jävla dugg åt det!

Tårarna fortsätter att komma, flera ggr om dagen, även om de är lite färre för varje dag. Känslan av otillräcklighet, känslan av maktlöshet, misslyckande och svek bränner ända in i själen. Det går inte över på en vecka, nej, såret känns nästan lika nytt nu som för en vecka sedan. Det gör nästan precis lika ont idag som då. Skillnaden är att jag inte bara är ledsen, jag är arg också. Arg, bitter, besviken, sårad och ledsen.

Jag fortsätter att bearbeta, jag fortsätter att försöka, i min ensamhet. Det är ca 6 veckor tills jag ska träffa mamma nästa gång, ca 6 veckor tills jag får en axel att gråta mot och någon som älskar mig som stöd.
6 veckor har nog aldrig känts så långt bort... Men 6 veckor är bättre än aldrig, eller att behöva vänta ända till påsk! Men jag önskar att det va nu, eller att lillebror kunde komma hit. Att jag slapp vara ensam nu.

Samtidigt som jag känner mig ensam och vill ha de axel att gråta mot, så är jag fruktansvärt osocial. Jag har massor i huvudet och såå mycket känslor, men jag har liksom inget att säga. Jag känner mig verkligen inte som mig själv just nu. Men jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att jag hade någon att ty mig till nu. Någon som kom hit och va min vän, min axel, utan att jag ska behöva be om det. Men jag vet att jag inte har några sådana vänner, och det har indirekt varit ditt val, för jag har inte släppt in någon...

Synden straffar sig själv! Ska jag tolka detta som karma?

Annons

http://www.blocket.se/vi/44783504.htm

Sprid gärna vidare!

Maybe the very definition of pain

It is definitely over, I am definitely alone. All hope is lost, the future is suddenly just a blur. I keep crying.
Is it ever gonna stop?