Men självklart!

Jag höll ut igår, fast jag mådde skit,jobbade hela dagen. For iväg imorse och planerade att göra samma sak, men idag gick det inte. Huvudet bankar trots Alvedon, jag är yr, mår knepigt, det spänner över bihålorna och jag har feber.
Jävla skit, rent ut sagt!!

Jag vill inte vara hemma...
Jag vill jobba, dels för att jag inte tycker att det är ett dugg jäkla kul att tappa en massa pengar pga sjukdom, men mest för att jag inte vill vara hemma.
Det är jobbigt nog att vara hemma just nu ändå, att ligga ensam och sjuk gör det knappast lättare.

For på solis för att köpa lite proviva innan jag for hem och la mig, där hade de pistagesemlor över från igår,två st för 20kr, så jag köpte dem. O så köpte jag choklad och popcorn. Orka bry sig om vad fan jag bör och inte bör äta just nu... Sjuk, ensam, sårad, ledsen, sviken... Nä, jag får äta vad fan jag vill! I synnerhet som min matlust för tillfället är långt ifrån pålitlig,  jag har knappt varit hungrig alls de senaste dagarna.

Men just nu, nerbäddad i soffan med söta, älskade Nessiekissen under filten, så känner jag mig maktlös. Så jag försöker koppla bort allt och bara koncentrera mig på att bli frisk så att jag kan gå tillbaka till jobbet och få annat att tänka på...

Jag har för övrigt en otroligt omtänksam chef, som lagt upp vår husannons som Facebookannons, ni vet de där man ser i en list på sidan och spridit annonsen på flera sätt.
Väldigt snällt av honom tycker jag!

Sorg

Det känns tomt här nu, när du inte är här. Det känns inte mer eller mindre ensamt, bara tomt. Jag saknar dig, men jag är glad att du inte är här. Jag vill ha dig nära, men jag orkar inte se dig. Jag önskar att du kunde göra det ogjort, att du kunde vrida tillbaka tiden och tänka efter. Jag önskar att du kunde ha tänkt på mig, på mina känslor och hur du skulle påverka mig och mitt liv. Men inga önskningar i världen kan ändra det förflutna.

Jag känner sorg, en enorm sorg, över att det blev såhär. Man säger att hoppet är det sista som dör, men mitt hopp är dött nu. Mitt förtroende är sviket, mitt hjärta brustet. Mina känslor är en enda röra, de går från en tom kyla till bitterhet, från ilska till svek, från sorg och tårar till bitande ensamhet. Jag längtar efter någon att ty mig till, någon som kan hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra.

Jag mår inte bra fysiskt heller, jag sover ännu sämre än innan, har ont i huvudet, känner mig yr, mår illa och tror att jag har haft feber idag. Men jag vill inte vara hemma, jag behöver vara så jobbet, där jag har sällskap, där jag har saker att göra och annat att tänka på. Jag behöver vara bland folk, jag behöver låtsas att allt är som vanligt.

Men sorgen, sveket, känslan av att vara ensam, övergiven och obetydlig, det kommer jag nog tyvärr att bära med mig ett tag till. Jag kommer att fortsätta gråta, för jag har inte sörjt klart. Jag kommer att fortsätta vara arg, ledsen och likgiltig om vartannat. Och jag tvingas acceptera att jag kommer att vakna på morgonen och känna en stunds lugn, bara för att minuterna senare minnas allt och återigen övertas av sorg och smärta.

Det kanske låter dramatiskt för er som läser, men det är precis såhär jag känner. Och det kommer att ta ner än några dagar att bearbeta och hitta ett sätt att fungera igen.
Jag bara önskar av hela mitt hjärta att jag hade någon att dela detta med, någon som orkade med mig nu trots att jag är ledsen och uppgiven.

Jag hoppas att du känner smärta också, att du också känner sorg, och att du ångrar det som hänt.
Och jag hoppas att det du sagt är sant, att du inte ljuger igen för att inte såra mig mer, för det enda jag begär av dig nu är 100% ärlighet...

I en bubbla

Det känns som att jag sitter i en bubbla, avskärmad från verkligheten. Som om allt bara vore en dröm och jag snart kommer att vakna. Som att jag är avkapad från omvärlden.

Jag känner mig ensam. Så förbannat ensam. Jag har ingen självklar människa att vända mig till just nu, ingen som kan hålla om mig, ingen som kan ge mig en axel att gråta mot. Jag känner mig övergiven, kastad åt sidan, obetydlig och meningslös.
Jag kan ringa till mamma, till lillebror eller till P, men det är inte samma sak. Så här sitter jag, i soffan. Jag eldar och gömmer mig under filtar, fryser ändå in i benmärgen.

Tårarna tycks aldrig ta slut, de bara fortsätter komma. Jag försöker tänka på annat, göra saker, men de kommer ändå. Jag önskar att jag hade någon annanstans att ta vägen, nånstans där jag o katterna kunde bo ett tag.
Jag vill inte vara här... Jag vill inte vara ensam nu.

Mörkt

Jag vill inte, jag vill ingenting, vill inte, vill inte, vill inte.
Jag orkar inte mer... Orkar inte med allt det här, orkar inte gråta mer, orkar inte. 

Önskar att jag bara kunde dra något gammalt över mig och försvinna.
Men tårarna fortsätter falla....

Ingen vidare start...

2013 fick då ingen vidare start.... Känns som att jag har blivit nerknuffad i en djup grop och varje gång jag försöker ta mig upp så rasar väggarna.

Vi har gemensamt bestämt oss för att vi ska skiljas. Inget särskilt lätt beslut, men det känns ändå rätt, hur tråkigt det än är.
Att det sen kröp fram lögner och undanhållna sanningar förstörde precis allt. Vi va så överens om allt, det kändes verkligen som att vi stod på samma våglängd. Vi va vänner, riktigt bra vänner, och det kändes bra.
Nu känner jag mig besviken, sårad, ledsen dag arg. Jag känner mig förbannad, maktlös och så otroligt ensam. Jag gråter, gråter, gråter och gråter, utan en axel att gråta mot. Vart ska jag ta vägen, vem kan jag vända mig till? Känner dig så jävla övergiven...

Jag vet inte vad som kommer att hända nu, jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vi har lagt upp en ny annons på huset, förhoppningsvis blir vi av med det fort. Men det är inget som vi kan påverka, vilket gör att maktlösheten växer som en varböld.
Det gör ont, ända in i själen, att bli så oerhört sårad och förbisedd. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här.
Men det ordnar sig nog, eller hur?!

2013 startar nog om möjligt värre än 2012. Men det måste väl ändå betyda att det vänder snart?!

Fy fan!

Att du kan stå o ljuga mig rakt upp i ansiktet gång på gång så jävla nonchalant! Hur ska jag kunna tro på ett enda jävla ord till från dig?
Jag hoppas du har vett att skämmas...

FML

Ibland blir man ledsen över de mest oväntade saker.
Jag va så säker, så övertygad om att det va så det va, att jag trodde att jag va mentalt förberedd, men när bekräftelsen ikväll kröp fram så visade det sig att jag inte alls va förberedd.
Det finns vissa saker man inte kan förbereda sig för, hur säker man än är.

It hurts, it really f-ing hurts!

Årskrönika?!

Ja, jag må väl sammanställa 2012 lite kort nu när vi påbörjat det nya året... 

Det har varit ett händelserikt år, på både gott och ont. Våren 2012 känns mest som ett svart hål nu när jag tänker tillbaka, jag mådde så fruktansvärt dåligt... Hela året va tungt, det startade med diagnosen endometrios och sen liksom bara rasade allt som dominobrickor. Jag har sett vilka som verkligen är mina vänner och vilka jag kan ty mig till när det verkligen gäller. Jag har lärt mig en massa saker om mig själv och jag har förändrats på många sätt, men allt sånt vet ni ju redan eftersom jag har skrivit så mycket om det!

Men det har ju, som sagt, även hänt en massa bra saker! Jag hade en underbar, om än för kort, semester, hälsade på pappa och träffade storebror, o viktigast av allt, umgicks massor med mamma och bästa lillebror o hans underbara sambo.
Jag fyllde 30, firades av vänner och familj och fantastiska presenter, som resan till Prag med mamma och synten av lillebror (som jag nu äntligen har tagit hem).

Jag har gjort två nya tatueringar och piercat tungan. Jobbat på Hometown Glory-festivalen, hjälpt till på Hellroad när det va öppet hus, kalasat på halloween för första gången på flera år och sett flera bra filmer på bio.
Jag har rest lite, som sagt, Köpenhamn, Prag och nu sist Tallin.
Jag firade jul hos mamma, kalasade med bästa P och hennes syster på annandagen, reste till Tallin med lillebror och M och firade sedan nyårsafton hemma hos dem med god mat och ett gäng zombiefilmer.

Vad mer då? Det känns som att jag har hittat mig själv, jag vet vad jag vill ha ut av mitt liv och vart jag är på väg. Jag har blivit mer självisk och jag vet hur långt jag är villig att gå för att få det jag vill ha dag anser mig förtjäna. En viktigt och bra sak att lära sig tycker jag!

Nyårslöften då? Jo, jag har ett par faktiskt...
1. Sluta snusa (har hållt upp i 5 dygn än så länge)
2. Fortsätta kämpa för en bättre hälsa och trevligare kroppsform. Fast det är väl egentligen inte ett nyårslöfte utan mer ett livstidsprojekt.
3. Alltid tänka på mig själv först! Undvika människor som stjäl min energi och göra saker som jag mår bra av...
Ja, det va det det! Helt ok saker va? Inget omöjligt ;-)

Så, ja, det va min korta lilla årskrönika det! Håll till godo :-)

Back Home

Hemma igen då, efter två veckor på vift. Gick bra att köra, som vanligt. Betydligt lugnare i trafiken idag än när jag åkte ner, men det säger väl sig själv?!

Jag ville inte åka hem, hatar att åka därifrån. Tydligen ville inte min kropp heller åka hem, jag sov skitdåligt inatt och när jag klev upp fick jag magkatarr... Men det va bara att bita ihop och köra hemåt!
Det är fruktansvärt jobbigt att lämna alla, och det blir verkligen svårare för varje gång. Det gör inte saken bättre att situationen är som den är hemma heller, känns inte direkt som att jag har mycket att komma "hem" till...

Så, det va med blandade känslor jag körde hem idag, och med lika blandade känslor som jag klev in genom ytterdörren. För visst är det skönt att komma hem, att få sova i sin egen säng, gosa med katterna, duscha i sin egen dusch, slippa ha alla sina ägodelar i väskor och så vidare, men förutom det, vad har jag kvar här nu?! 

Jaja, nu är jag hemma och det är bara att göra det bästa av situationen, eller hur? På måndag börjar allvaret igen och vips så är man inne i rutinerna och tiden flyger iväg.

Redan?!

Jaha, imorrn är det dag för mig att köra hem o på måndag börjar allvaret igen... Varför måste tiden alltid gå så fort?

Jag vill faktiskt inte hem, jag vill inte börja jobba igen, inte än, jag vill stanna här lite till. Men det funkar ju inte så här i livet, jag måste åka hem, jag måste börja jobba igen och jag måste återgå till vardagen vare sig jag vill det eller inte.

Men nu, en sista dag, tänker jag njuta av min älskade mammas sällskap och stänga av allt annat.
Vi hörs igen när jag har kommit hem!