Gnällspik

Jo, jag vet att vissa tycker att jag är en aning gnällig just nu. O till er kan jag bara säga; döm inte förrän ni gått i mina skor!

Det är inge kul att må dåligt, varken fysiskt eller psykiskt, o just nu mår jag dåligt på båda sätten. Inte särskilt lätt att hantera faktiskt. Svårt att få ordning på tankarna när man mår illa, har ont i magen och inte sover ordentligt. Har ingen kraft att kämpa emot just nu.
Men, nu har jag fått hem receptfria omeprazol, hoppas att det hjälper mot illamåendet och magont. Kanske kan jag även sova bättre om jag mår lite bättre i magen...

En sak till apropå gnäll... Jag skriver här för att rensa mina tankar lite, o för att slippa berätta för alla när jag har en låg period.
Jag skriver långt ifrån allt här, jag har faktiskt börjat skriva dagbok också nu. Det finns massor av saker som jag inte vill skriva om, av olika anledningar. Man måste ju behålla en fet privat också...

Jaja, jag ska krypa ner under en filt o försöka slappna av lite.

Lunch

Sitter på jobbet o har just petat i mig lite lunch, en banan o lite varma koppen är ungefär vad magen är ok med just nu.
O yoghurt funkar också. Inte äpplen, äpplen gör ont!

Ledsen idag också... Kunde inte sova inatt. För mycket som snurrar runt i huvudet, för många frågor utan svar, för många känslor utan utlopp.
För mycket jag inte kan styra över eller påverka.

Vad fan ska jag ta mig till?

Sjuk... Igen!

Kul va? Not....

Eller sjuk, jag har ingen feber o jag får behålla allt jag äter även om det är nätt o jämnt... Jag mår illa, jätteilla, o har fruktansvärt ont i magen. Inte ont av sjukdomen, utan i magen. Det svider liksom, o jag a öm. Har ingen vidare matlust men äter förstås ändå. Misstänker starkt att magkatarren har kommit tillbaka, o den här gången på allvar. Blir inte bättre snart lär jag väl få äta äcklig medicin igen:-( Det va många år sen det va så illa sist så jag hoppas att det ger sig snart!

Det gör ont både när jag inte ätit o när jag har ätit. Jag mår lite mindre illa när jag har nåt i magen, o det är ju åtminstone nåt. Till o med att dricka vatten gör ont, o jag som har för vana att dricka väldigt mycket:-(
Sover dåligt också. Har svårt att somna o vaknar flera gånger varje natt. Ofta med hjärtklappning. Börjar undra om det kan va ångest? I så fall lär väl det också ge sig med tiden!

Jaja, det tjänar inget till att gnälla! Bara att bita ihop o kämpa på, äta det som är minst jobbigt o ta vara på den lilla sömn jag får.
Imorrn ska jag iaf gå o jobba, om det så ska krävas att jag kryper dit!

Lite bättre

Nu känns det iaf lite bättre...
Det är en lång väg kvar, men för stunden känner jag mig i alla fall ok.

Jag vet inte hur framtiden ser ut, jag vet inte vad som kommer hända. Jag kan bara acceptera att jag inte kan göra mer. Att känslan av maktlöshet är naturlig och inte kommer att försvinna i första taget. Jag får fortsätta ta en dag i taget och acceptera att jag kommer att få fler bakslag på vägen.

Men jag är rädd, jag känner mig osäker. Och känslan av ensamhet kommer nog inte att försvinna den heller, jag är ensam o det är bara att bita ihop o göra det jag gör bäst. Klara mig själv!

Sorg

Jag vaknade med tårar i ögonen och en enorm sorg i hjärtat.
Kanske är ett dåligt omen att jag måste gråta, skrika och vara förtvivlad? Att jag måste böna och be för att du ska öppna ögonen?

Vi har lovat varandra saker, löften som jag alltid sett en ära i att hålla. Men de löftena verkar inte betyda något för dig. Lättsamma, oviktiga löften till andra verkar väga tyngre.
Hur länge trodde du att jag skulle acceptera det? Hur länge trodde du att du lättvindigt skulle kunna parkera mig längst ner på listan av prioriteringar?

Varför måste jag böna och be för att du ska komma hem?

Tårar

Så kom tårarna, de jag lyckats hålla undan nästan helt i nästan en hel månad. Nu kommer de med full styrka... Mest hela eftermiddagen har spenderats med att torka tårar o försöka tänka positivt...
Ibland är det svårt!

En ensam, ledsen och sårad jag ger upp för idag och kryper snyftande ner under täcket o hoppas att katterna håller mig varm inatt.

:-(

Varför ska jag be om ursäkt för hur jag känner? Jag kan ju för fan inte rå för att jag blir ledsen!

Tog en promenad i hopp om att rensa skallen, men det fungerade inte. Istället funderade jag bara ännu mer o blev ännu mer ledsen o irriterad... Jag fattar inte riktigt varför inte jag o mina känslor räknas!
Jag skyller inte på någon av mina vänner, det förklarade jag igår, men jag tar väldigt illa vid mig när det tydligen tolkas så. Jag kan faktiskt inte rå för hur jag känner, och jag har rätt att känna som jag gör utan att bli klandrad för det. Eller!?

Jag hade inte räknat med att sitta hemma själv en helg till, o det sårar mig att ingen tar hänsyn till det! Jag va ensam hela påsken, jag tycker det räcker...

Nu gnäller jag, jag vet, men jag är ledsen o hur jag än försöker att inte låtsas om det så känner jag mig ensam o övergiven. Som sagt, utelämnad, men det är inte så mycket att göra åt just nu!
Jag får helt enkelt fortsätta försöka göra det bästa av situationen.

Förtydligande

Mitt förra inlägg är inte riktat till någon speciell person. Ibland har man dåliga dagar, o jag hade en i torsdags!
Ibland känner man sig ledsen, ensam och övergiven oavsett hur många underbara vänner man har.
Jag ber om ursäkt till alla er som tog det personligt! Det va absolut inte min mening och inlägget va som sagt inte riktat mot någon.

Jag vill också att ni ska veta att om jag blev besviken och ledsen över någon av er så skulle jag ta det med er personligen och inte på bloggen! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att detsamma gäller er.

Det finns platser i hjärtat som underbara vänner inte kan fylla, tyvärr. Ibland gör dom platserna ont
Jag behöver skriva av mig när jag är nere, jag gör det för min egen skull, o jag vill att ni ska förstå det.
Jag har en lite låg period just nu. Även om jag mår mycket bättre och är gladare så är jag fortfarande inte helt ok. Det kommer att ta tid att bearbeta och ta itu med allt som är och har varit jobbigt i mitt liv.
Att blogga är ett sätt för mig att ventilera, att få ur mig lite av allt som snurrar i mitt huvud!

Jaja, med det sagt kan jag fortsätta med att berätta att jag återigen är gräsänka. Gubben är borta hela helgen, nytt lan i nytt sällskap.
Måste erkänna att jag blev lite ledsen att han skulle va borta en helg till!
Jag förstår att det är ända helgen som passar vissa just nu, det känns bara like tråkigt att han är borta två helger i rad...
Men, men, nu är det ju som det är!
Jag hoppas i alla fall att de får det roligt i helgen!

Nu ska jag försöka få i mig nå käk!

Less

Ibland blir jag bara så jäkla ledsen! Att man kan känna sig så ensam o övergiven...
Just nu är det så... Jag känner mig ensam, utelämnad och värdelös.
Jag kanske tar åt mig för lätt, kanske blir sårad för lätt, men jag känner mig iaf besviken.

Kanske är det mitt eget fel, kanske inte. Kanske är jag överkänslig för att jag faktiskt inte riktigt hittat tillbaka till mig själv än. Men det spelar ingen roll vad det beror på! Tårarna kommer i vilket fall och känslan försvinner inte oavsett...

Ibland vill jag bara krypa ner i ett hål o försvinna, idag är en sån dag.

Urk!

Jäkla tråkiga aprilväder:-( Idag har det snöat o regnat om vartannat. Kallt o ruggigt o grått, inte direkt så man får en energikick av att titta ut.

Själv är jag trött som få, genomfrusen ända in i benmärgen och har ont i lilla nöten... Inte en exemplarisk start på veckan direkt!
Men imorse va jag ändå ganska pigg, tog mig upp utan större problem när klockan ringde:-)

Jag behöver sol nu! Jag behöver den för att hålla humöret uppe o för att få ny energi. Jag behöver solen för att behålla kämparglöden jag äntligen har hittat. Dumma, dumma aprilväder...

Jaja, nu ska jag dricka lite te i hopp om att få upp värmen!